Statens påstående om äganderätt till samernas marker
I långliga tider har samernas marker kameralt bokförts som kronoöverloppsmarker. Detta är enkom en kameral titel och anger inget om vem som är ägare till marken och med något undantag när har ej heller någon ägare antecknats för marken. Upprinnelsen till det hela var den så kallade avvittringen. Enligt denna skulle ett avskiljande ske mot byar och avvittringen innebar således en gränsbestämning. Någon avvittring skedde emellertid inte mellan samernas och statens marker men vissa områden kom dock att förklaras utgöra renbetesland. Allt detta är av särskild betydelse att notera efter högsta domstolens dom 1981 i det så kallade skattefjällsmålet. I denna markerades att då åberopat material – utan tvivel – gav stöd för att samerna ”åtminstone i landets nordligaste delar” ansetts ha ett rättsskydd mot utomstående liknande det som tillkom skattebönder. Staten har emellertid sedan inte fäst något närmare avseende vid domen.
Det kan här också inflickas att skattebondens rätt till sin jord med tiden kom att övergå i en modern äganderätt. Motsvarande resonemang kan också föras med avseende på den samiska marken och detta fastän staten ännu i modern tid anser sig ha rätt att förfoga över denna på olika sätt. Detta hänger emellertid samman med en kvardröjande tillämpning grundad ytterst på de nämnda socialdarwinistiska tankegångarna och som det tydligen framstår som väl så svårt att frigöra sig från. Enkelt uttryckt ansågs och anses samen själv ej äga förmåga att förfoga över sin mark.
Den samiska marken har alltså kommit att rubriceras som kronoöverloppsmark. Den har i den 1971 tillkomna rennäringslagen sedan med avseende på mark nedom odlingsgränsen delvis kommit att rubriceras som ”mark som tillhör staten (kronomark)” och även i den delen har ingen egentlig förändring ägt rum efter skattefjällsmålet även om förekommande statliga – naturligtvis inte samiska – avyttringar lett till att det numera talas om ”mark som tillhör eller vid utgången av juni 1992 tillhörde staten (kronomark)”. Med detta löses dock inte frågan om äganderätten men de avyttringar som ägt rum efter bolagiseringen av det tidigare domänverket har av naturliga skäl underminerat tankegången om en samernas – inte statens – mark och detta kan också tänkas ha varit ett av syftena med bolagiseringen.
Regeringen har vidare hittills inte sökt förmå riksdagen att direkt markera att det skulle vara staten som äger samernas marker. I rennäringsförordingen från juli 1993 har den däremot tillåtit sig att beskriva marken som ”statens mark”. Så går det till. Hur det sedan i slutändan kommer att gå torde den av Girjas sameby i maj 2010 inledda processen vid Gällivare tingsrätt kunna ge en fingervisning om.
Den frågan kan så ställas hur domstolarna hittills kommit att hantera äganderättsfrågan då denna mer indirekt berörts. Ett sådant fall utgör RÅ 1999 not 234 rörande upplåtelse till Svenska rymdaktiebolaget av mark för uppförande av observatorium mm. I detta fall fann regeringsrätten att den hade att ”utgå från att nu sedan lång tid bestående förhållanden inom dessa områden läggs till grund för rennäringslagens tillämplighet” och att frågan om markupplåtelsen därför närmast var ”att bedöma som en förvaltningsåtgärd med avseende på staten tillhörig mark”. Staten presumerades alltså vara ägare och då utifrån hur den tidigare tillåtit sig att agera och detta fastän någon klarhet inte vunnits i frågan om vem som var ägare till marken. För en annan utgång erfordrades enligt regeringsrätten att sameparten hade att processa sig till äganderätten genom att stämma staten vid tingsrätt. Något sådant krav ställdes däremot inte på staten.
Detta med att presumera att den ena parten eller i detta fall staten skulle vara ägare påminner mig om hur en annan domare – för övrigt från tingsrätt – uttryckte det hela och då med att det gällde att vid sin bedömning vara lojal mot staten eftersom det ytterst var denna som betalade ens lön. Det är ju också ett sätt att se på innehållet i domareden!
Återvänder vi så till RÅ 1999 not 234 kan parentetiskt nämnas att regeringsrätten uttryckte det som att rättsprövningsinstiutet eller det som nu var tillämpligt ”tillkommit för att uppfylla kravet i artikel 6 i Europakonventionen” men att regeringsrätten undvek att pröva om det också gjorde det.
Statens intresse ställdes alltså mot samernas och staten fick som den ville. Kan det också se ut så vid allmän domstol? Ja, och ett av dessa fall gällde ett lagfartsärende som först kom att handläggas av inskrivningsdomaren vid Gällivare tingsrätt. Bakgrunden och vad som inträffade framgår av detta något förvanskade klipp ur den C-uppsats som omnämns under rubriken ”Min bakgrund”:
Till det nu återgivna kan läggas att jag inte kan erinra mig något om att ens lappfogden – dåtidens närmaste förmyndare för samerna – fått del av det beslut om sammanläggning som nämns i klippets första stycke. Vad rör det tredje stycket kan det så tyckas svårt att förena hovrättens avgörande med de uttalanden som i förarbetena gjorts om inskrivningsdomarens tänkta verksamhet. Däremot korresponderar det nog så väl med innehållet i RÅ 1999 not 234.