De erbarmliga teveavgifterna

Utgångspunkten borde rimligen vara att från reglering utmönstra sådana system som uppfattas som djupt kränkande. Till sådana hör med rätta den nuvarande finansieringen av det statliga tevebolaget med dess spionageverksamhet. Omhuldandet av systemet må vara väl så förankrat hos vissa men det undergräver lika fast möjligheterna att allmänt vinna människors respekt för det offentliga. Detta till trots upprätthålls systemet med näbbar och klor fastän finansieringen i stället mycket väl kan ordnas genom att medel avsätts i statsbudgeten.

Den tekniska utvecklingen har lett till en omfattande utvidgning av tillämpningsområdet även om det är mig obekant om bolagets spioner på öppen gata dristat sig att angripa dem med mobiltelefon eller liknande anordning som omfattas av utvidgningen.

I ett remissvar den 25 maj 2005 föreslog länsrätten i Norrbottens län en finansiering över statsbudgeten och i en förtydligande skiljaktig mening av mig belystes konsekvenserna av redan då gällande system:

Min mening

Vad tyckte då kammarrätten i Sundsvall i remissyttrande den 30 maj 2005? Jo, den ”välkomnar utvidgningen av definitionen av begreppet TV-mottagare som nu anpassats till den tekniska utvecklingen och som torde innebära färre tillämpningsproblem”. Det skulle således underlätta handläggningen men inte med ett ord nämndes möjligheten att ta bort den kostsamma hanteringen genom att medelsfinansieringen överfördes till statsbudgeten.

För inte så länge sedan kom så en föreslagen halvmesyr som jag tror gick ut på en finansiering med förebild i begravningsavgiften och nu senast har vi begåvats med dessa beramade avgöranden enligt vilka förvaltningsrätten i Luleå menat att innehav av dator ensamt kan grunda avgiftsskyldighet. Detta kan kompletteras med att bolaget självt skall ha uttryckt det som att det inte spelade någon roll om dess kanaler blockerats utan redan möjligheten att titta på utsändning över annan kanal skulle medföra avgiftsskyldighet. Det kan översättas med att bolaget anser det helt korrekt att tvångsavgiften uttas av den som tar tillfället i akt och ser på program som annat bolag emitterar.

Vad rör hållbarheten i förvaltningsrättens avgöranden vill jag så hänvisa till professor Gunnar Karlssons artikel under Brännpunkt i Svenska Dagbladet den 28 juni 2013:

Professor Karlssons artikel

För dem som vill ha en pedagogisk genomgång på området och då penetrerande den rättsliga regleringen sedd mot de tekniska frågorna vill jag också varmt hänvisa till professor Karlssons bidrag under http://youtu.be/whW7hCyarjU

Med anknytning till detta kan frågan ställas varför det inte helt enkelt läggs en avgift på alla dem som kan bedömas kapabla att kunna ingå köp av en televisionsmottagare. Skulle detta framstå som mer ovärdigt än gällande system?

Det finns egentligen bara en framkomlig väg och det är att välja den redan föreslagna om en finansiering över statsbudgeten. Den frågan behöver dessutom inte utredas utan erfordrar bara politiskt civilkurage. Däremot kan naturligtvis i ett senare skede behöva utredas vilka delar av bolagets verksamhet som kan betraktas som omistlig public service och av den anledningen bör skattefinansieras.

Till att börja med kan det förväntas att förvaltningsrättens avgöranden kommer att överklagas och kammarrätten i Sundsvall kan ju i administrativ ordning kanske redan sägas ha välkomnat den utvidgning som lett till förvaltningsrättens avgöranden.

Så blev det också enligt ett kammarrättens avgörande den 29 oktober 2013. I korthet kan det – som på drygt fyra sidor redovisar bolagets uppfattning – karakteriseras som mer ett politiskt dokument som inte bara bygger på fragment ur tidigare förarbeten utan även på senare som ännu inte lett till lagstiftning. Till detta kommer glidande manövrer i akt och mening för att värna om bolagets utökade möjligheter att klå kreti och pleti på ”avgifter”. 

Först finner kammarrätten att avgiftsskyldigheten ”ska knytas till vilka elektroniska apparater som helst förutsatt att dessa är konstruerade för att ta emot utsändning av tv-program”. Utifrån detta finner kammarrätten dock att det skulle saknas stöd för ”att ändamålet tv-mottagning ska vara det huvudsakliga hos utrustningen”. Detta är något av en kullerbytta och enkelt uttryckt är en spisplatta avsedd ”för att” ge möjlighet att värma det som står på plattan även om den samtidigt också ger viss värme i köket.  Det framstår därför som mer eller mindre obegripligt att påstå att mobiltelefoner och datorer skulle vara avsedda ”för att” tjäna som televisionsmottagare

Sedan redovisar kammarrätten sin uppfattning angående utsändning och vidaresändning av teveprogram och allt utmynnar då i att det är helt i sin ordning att bolaget genom överföring från februari 2013 av programkanaler via Internet utsträcker avgiftsskyldigheten till att gälla mobiltelefoner mm. Denna bedömning görs mot ”den angivna bakgrunden” och då inbegripande uttalanden i förarbeten som inte lett till lagstiftning. 

Det slutliga steget i kammarrättens resonemang gäller så det förhållandet att viss mjukvara erfordras för att kunna ta emot bolagets utsändningar. I denna del hänvisar kammarrätten till att börja med till detta uttalande i förarbetena: ”Eftersom utrustningen skall vara avsedd för att kunna ta emot tv-program spelar det ingen roll för avgiftsskyldigheten om innehavaren av tv-mottagaren för tillfället inte kan se på tv-program på grund av att utrustningen är tillfälligt trasig, eller för att det saknas antenn eller för att innehavaren inte köpt en digital-tv-box som anslutits till tv-mottagaren. Dåliga mottagningsförhållanden medför inte heller avgiftsfrihet.” 

Från detta leds kammarrätten så över i till denna bedömning: ”Enligt kammarrättens mening kan avsaknaden av den aktuella programvaran jämföras med en bristande funktionalitet på grund av att t.ex. digitalbox eller antenn saknas. Av de propositionsuttalanden som här refererats framgår att sådana brister inte påverkar avgiftsskyldigheten. Avsaknaden av den aktuella programvaran medför alltså inte att utrustningen kan anses varaktigt obrukbar i tv-avgiftslagens mening.” 

Först får anmärkas att propositionsuttalandet gällde tillfälliga och möjligen varaktiga hinder för att se på program i televisionsmottagare. Frågan gällde nu emellertid om datorer mm kunde betraktas som sådana mottagare. Detta besvaras egentligen ej av kammarrätten på annat sätt än att den likställer de olika föremålen redan från början genom att utgå från att en televisionsmottagare – som ju helt klart är avsedd ”för att” motta teveprogram – är likvärdig med ett föremål som ej är avsett för det ändamålet även om det till följd av teknikens landvinningar även kommit att kunna användas för detta. Med den bedömningen gäller det sedan att även likställa dem då det gäller de attiraljer som erfordras för att kunna motta teveprogram. 

Det kan utan tvekan framstå som svårt att inrangera kammarrättens avgörande inom normal dömande verksamhet och en aspekt som inte får glömmas i sammanhanget är att det är bolagets faktiska åtgärder och ingen lagstiftning som framtvingat en utvidgning – och ingen liten sådan – av avgiftsområdet för det fall att kammarrättens avgörande nu skulle stå sig. Dessutom gäller det något som kallas för ”avgifter” men lika väl skulle kunna kallas för ”skatt” och i sådana hänseenden brukar avgöranden i domstolar normalt förbindas med en någorlunda rättssäkerhet. Det kan nog också betraktas som märkligt om kammarrätten skulle ha lämnat en liknande bedömning för det fall att det varit fråga om ett privat och ej ett statligt bolag. Det vore för övrigt naturligtvis bättre om frågorna avgjordes av allmän domstol.

Som det nu – åtminstone för en tid framöver – kommer att förhålla sig ges ett gyllene tillfälle för bolaget att utöka kadern av spioner.

En belysande kritik avseende kammarrättens avgörande har professor Karlsson så lämnat i Svenska Dagbladet den 6 november 2013. Det får förutsättas att avgörandet kommer att överklagas och att högsta förvaltningsdomstolen då meddelar prövningstillstånd och förhoppningsvis röjer kammarrätttens avgörande.

En allmän synpunkt som kan lämnas är så den att omöjliga avgöranden egentligen avslöjar sina brister redan genom att de blir mer eller mindre omöjliga att rimligen förstå. Detta visar samtidigt att politiska bedömningar inte skall söka kläs i rättslig dräkt av dem som går under benämningen domstolar. Det finns däremot en riksdag som är avsedd att låta sina politiska avgöranden få en rättslig utformning.

Med högsta förvaltningsdomstolens avgörande den 13 juni 2014 i mål nr 7368-13 röjdes så de underliggande avgörandena. Domstolen tog då till att börja med fasta på att fråga var om en betungande lagstiftning utan tydligt stöd i lag för att förplikta någon att betala avgift för innehav av datorutrustning med internetuppkoppling. Utifrån detta fann domstolen att begreppet ”avsedd” inte kunde ges den innebörden att en sådan dator skulle anses vara avsedd att ta emot utsändning eller vidaresändning av teveprogram. Domstolen fann ej heller att fråga var om en utsändning eller vidaresändning.

Kan man då påstå att allting är gott i och med att slutet är gott? Den frågan måste dessvärre besvaras nekande och då inte grundat på att tevebolaget visade sig som en uppenbart dålig förlorare. Det allvarliga är däremot hur förvaltningsrätten och kammarrätten hanterade det hela och detta visar ånyo på hur dessa ständigt vinnlägger sig om att skruva till sina avgöranden till gagn för det offentliga och till ogagn för medborgarna. Eller kanske ”undersåtarna” skulle vara ett bättre  valt ord?

Det är samtidigt glädjande att högsta förvaltningsdomstolen stod pall.