Industriturismen och renskötseln
Ett nog så övertydligt exempel på hur den samiska renskötseln får foga sig efter andra intressen åskådliggörs genom den fråga som slutligt ändade i en regeringsrättens dom den 27 januari 2010 och som i dess årsbok upptagits som notisfallet RÅ 2010 not 6. I detta har länsrättens föregående dom den 11 augusti 2005 utelämnats. Denna ”mörkning” rättas nu genom att den domen bifogas liksom även en karta som underlättar förståelsen av de olika avgörandena.
Länsrättens dom den 11 augusti 2005
Med den av länsrätten valda utgången fanns ej anledning att närmare gå in på frågan om tillämpligheten av 3 kap 1 och 5 §§ miljöbalken. För att kunna bevilja sökta bygglov har det dock gällt att ta ställning till det i 1 § upptagna och överordnade intresset enligt vilket företräde skall ges åt sådan markanvändning ”som medför en från allmän synpunkt god hushållning”. Kammarrätten underlät visserligen att uttala sig i den delen men i realiteten innebar dess avgörande att industriturismens väl och ve ansågs medföra en bättre hushållning med marken än en renskötsel som ytterst har civilrättslig grund och inte bara bedrivits under långliga tider utan även getts stöd genom att marken utlagts som mark av riksintresse för rennäringen. Sökta bygglov utgjorde således ett ingrepp i denna rättighet och det gällde med andra ord inte bara en inbördes konkurrens om ett markområde som inte tidigare skulle ha utnyttjats för näringsverksamhet.
När det sedan rör kammarrättens resonemang kan detta betraktas som nog så skruvat i långa stycken och det gäller inte minst behandlingen av 3 kap 5 § miljöbalken. Avgörandet bygger i den delen på antagandet att kammarrätten ej har någon utredningsskyldighet med avseende på frågan om renars beteende. Till detta läggs så att det ”förekommer åtskilliga aktiviteter av liknande slag” och en närmast patetisk harang om vilka straffbud som gäller vid vissa störningar i renskötseln. Alltihop utmynnar så i att byggnaderna varken ”direkt eller indirekt kommer att påtagligt försvåra rennäringens bedrivande”.
Vad så gäller frågan om detaljplan fann kammarrätten förvisso att turistverksamheten kunde förväntas medföra allt större inverkan på rennäringen i området men att denna inverkan inte kunde hänföras till de nu aktuella byggnaderna ”i den utsträckningen att byggnadernas användning därför kan sägas få betydande inverkan på omgivningen”. Detta får uppfattas som att kammarrätten visserligen menat att en intensifiering av turistnäringen kunde förväntas och även medföra en utökad verksamhet kring stugorna men ändå inte i så hög grad att det skulle vara fråga om en betydande inverkan på omgivningen.
När – om någonsin – skulle man kunna tänka sig ett avgörande från kammarrätten till värn för samernas nedärvda renskötsel?
Den nu behandlade frågan liksom andra ingrepp till men för renskötseln som skogsavverkningar med mera kan så ställas samman med den olyckliga implementeringen av direktiven från Europeiska unionen till förmån för arter, habitat och fåglar. Skulle man i sin vildaste fantasi ens kunna tänka sig att samerna i sin näringsutövning finge ett motsvarande skydd? En sådan fråga ger perspektiv.