Domaretiken

Jag N.N. lovar och försäkrar på heder och samvete, att jag vill och skall efter mitt bästa förstånd och samvete i alla domar rätt göra, ej mindre den fattige än den rike, och döma efter Sveriges lag och laga stadgar; aldrig lag vränga eller orätt främja för släktskap, svågerskap, vänskap, avund, illvilja eller räddhåga, ej heller för mutor och gåvor eller annan orsak, under vad sken det vara må; ej den saker göra, som saklös är, eller den saklös, som saker är. Jag skall varken förr, än domen avsäges, eller sedan uppenbara dem, som till rätta gå, eller andra de rådslag rätten inom stängda dörrar håller. Detta allt vill och skall jag som en ärlig och uppriktig domare troget hålla.

Så lyder domareden som varje yrkesdomare och nämndeman måste ha avlagt för att kunna verka som domare i domstol. I eden ligger något fundamentalt avseende det förhållningssätt som förväntas. Den ger uttryck för den etiska essensen i gärningen och den kompletteras sedan med Olaus Petri domarregler från omkring 1540 och som sedan ett antal år tillbaka återkommit i lagboken. Ur reglerna kan här saxas:

3. Desslikes skall han ock besinna, att domarämbetet är för den menige mans bästa insatt, och icke för domarens eget bästa [—].

12. Domaren akte i all lag, vad hans uppsåt var som lagen gjorde [—].

35. All dom skall befästas med uppenbara skäl och bevis [—].

Så låter det alltså i teorin och envar kan sedan bedöma om och i så fall i vad mån det också finns en förankring av etiken i den praktiska gärningen. Det gäller inte minst domareden. Jag tänker då när det gäller förvaltningsdomstolarna på orden ”samvete” och ”räddhåga” men vad rör sameanknutna mål också på orden ”vränga” och ”illvilja”.

Är det då något egentligt fel på den etik som domareden och domarreglerna utstrålar? Den frågan ställer jag mig efter att nu ha läst en tiosidig artikel rörande domaretiken. Den infördes i Svensk Juristtidning 2011 och har författats av Johan Hirschfeldt. Inte med ett ord nämns ens förekomsten av domareden. För egen del finner jag däremot ej anledning att frångå den bedömning som länsrätten i Norrbottens län lämnade i sitt yttrande den 14 september 1995 till Sveriges domareförbund. Yttrandet innehöll utom annat detta:

”Domarförbundets förslag torde kunna betraktas som till del ett substrat av vissa av Petri domarregler. Sett redan utifrån detta förhållande kan det sättas i fråga om inte mer vore vunnet om man sökte levandegöra domarreglerna – låt då vara frikopplade från det direkt religiösa inslaget – och om den etik som reglerna utmärker inte borde inpräntas redan i den juridiska grundutbildningen.”

Det är alltså min uppfattning. Mot denna står emellertid den som riksdagens ombudsmän uttryckt i remissyttrande den 14 oktober 2011: ”Jag anser att övervägande skäl talar för att avskaffa domareden. Det finns mera tidsenliga metoder att inbjuda till viktiga samtal om domarsysslans innebörd.”. Vilka metoder det skulle vara fråga om anges dock inte. Ej heller ges någon förklaring till vad som menas med ”att inbjuda till viktiga samtal”. Förklaringen framstår därför som nog så kryptisk.

Utifrån domareden kommer vi även in på jävshinder för dömandet och med det så vidare till den näraliggande frågan om bisysslor. Helt allmänt gäller i den delen att en arbetstagare inte får ha ”någon anställning eller något uppdrag eller utöva någon verksamhet som kan rubba förtroendet för hans eller någon annan arbetstagares opartiskhet i arbetet eller som kan skada myndighetens anseende” och ett klipp ur Svenska Dagbladet den 4 september 1997 berör i högsta grad den frågan:

Klippet den 4 september 1997

En lösning på problemet har sedan getts genom Torbjörn Askman i Affärsvärlden den 25 februari 2003: ”Att det sedan tycks finnas tillräckligt med ledig arbetstid vid Högsta domstolen är inte justitierådens fel. Den enklaste lösningen vore att höja domarnas löner och att sänka kraven för att mål ska beviljas prövningstillstånd. Då skulle nog frågan om domarnas bisysslor lösa sig av sig själv.”

En annan lösning vore naturligtvis att dra ned på antalet ledamöter i de högsta domstolarna men rejält höja deras löner.

Hur har då författningstexten sedan kommit att utformas? Ja, inte på så sätt att ordinarie domare blivit tvungna att utverka tillstånd för sina bisysslor utan enkom genom att de på eget initiativ till arbetsgivaren skall anmäla ”vilka typer av bisysslor de har” och det kan ju inte innebära mycket i den mån sådan anmälan görs.

Detta kan jämföras med hur frågan tidigt behandlats i Finland där utifrån ett förslag om att införa tillståndplikt yttrades: ”Det räcker inte med att domaren handlar opartiskt utan det krävs dessutom att parterna eller allmänheten inte skall ha någon grundad anledning att misstänkliggöra domarens opartiskhet i ett enskilt fall. Sett i det perspektivet spelar domarnas bisysslor en viktig roll eftersom de kan undergräva allmänhetens förtroende för att domarna är opartiska” (lagutskottets betänkande 5/2001 rd).

Naturligtvis leder så ordet ”räddhåga” i domareden in på frågan om domares självständighet i dömandet. Den frågan kommer att tas upp under rubriken ”Domare mot domare”.

Som redan framgått skall saklighet och opartiskhet iakttas vid rättstillämpningen och detta utgör en i grunden etisk fråga. Detta har dock ej hindrat rasistiska avgöranden som ytterst haft sin grund i nedärvt eller förvärvat hat mot samer.