Rättsfallstolkning

I svensk rätt föreligger ingen formell prejudikatbundenhet och i denna del kan hänvisas till följande uttalande av professor Ivar Agge: ”Ej ens ett avgörande in pleno [—] har dylik verkan. I anledning av en anmärkning [—] mot en underrättsdomare [—] förklarade riksdagens första lagutskott, att någon bundenhet ej kunde föreligga för den lägre instansen. Självfallet borde HD:s domar äga den allra största betydelse som vägledning för underrätterna och i all synnerhet gällde detta avgöranden in pleno, framhöll utskottet. Emellertid menade man att ´endast tyngden av de skäl, som av HD åberopas till motivering av domsluten bör vara avgörande för HD:s inflytande på rättstillämpningen i de lägre instanserna´”.

En annan utmärkande egenskap för rättstillämpningen och med detta även för tolkningen av rättsfall är vidare att ”nakna motivuttalanden” inte får läggas till grund för bedömningen och i den delen kan hänvisas till detta uttalande av riksdagens justitieutskott: ” Utskottet vill med anledning av motionerna framhålla, att utskottet utgår från att departementschefen med de i frågavarande uttalandena ej avsett att styra rättstillämpningen [—] utan endast i detta sammanhang velat notera, att rättspraxis har utvecklats på visst sätt. Det kan emellertid ej uteslutas att uttalandena kan komma att påverka domstolarna [—]. För att motverka denna icke avsedda effekt finner ut­skottet det vara angeläget att i linje med vad som anförs i motionerna understryka, att det för rättstillämpningen är av utomordentlig vikt att ändring av gällande rätt från lagstiftarens sida sker genom föreskrifter i lag eller genom motivledes gjorda uttalanden i anslutning till antagan­det av ny eller ändrad lagtext och inte genom allmänna uttalanden i lag­stiftningsärenden som inte gäller det lagrum som uttalandena avser.”

Det kan således konstateras att det inte finna någon formell och i viss mening ej ens materiell bundenhet vid tidigare tillämpning från de högsta instanserna och att det även gäller att vara försiktig att tolka avgöranden som kan ha kommit att bygga på nakna motivuttalanden. På det hela taget kan emellertid sägas att domstol som regel slaviskt följer de avgöranden som är kända och träffats av de högsta instanserna.

Utgångspunkten vid en tolkning av avgöranden från de högsta instanserna är att dessas avgöranden var för sig ingår i ett motsägelsefritt system förutsatt att avgörandena vilar på en oförändrad författningstext och rättstillämpningen ej ändrats genom avgörande i plenum. Har sådant ej ägt rum måste avgörandena således kunna förenas och kan en motsägelse bara vara skenbar. Med vetgirighet och en smula fantasi går det också om än emellanåt med viss möda att lista ut vad som skiljt avgörandena åt. Dessvärre har dock även domare någon gång påstått inte bara att vissa rättsfall från högsta instans skulle ha varit motstridiga utan även att den högsta instansen skulle ha dömt fel i det fall som föregått det som upptagits i plenum och lett till en ändrad rättstillämpning.

Vilken betydelse har det då i det fall att högsta instans inte meddelar prövningstillstånd. I den delen finns det tyvärr en del domare som kan dra vidlyftiga slutsatser i form av motsatsslut innebärande att exempelvis ett kammarrättsavgörande skulle vara riktigt för det fall att en klagan över detta inte vunnit framgång. Som framgått av innehållet under rubriken ”Extern styrning” har en sådan uppfattning däremot ingen bäring. Ett utrerat exempel på hur det kan gå till har vidare upptagits under rubriken ”Släkten Sunna och dess kamp vad rör renskötseln”.

Om vi lämnar de högsta instanserna och inriktar oss på kammarrätt tillkommer så en faktor som på goda grunder kan sättas i fråga och den gäller de så kallade viceordförandemötena som åtminstone tidigare ägde rum och vilka – enligt uppgift från en av deltagarna – hade till uppgift att samla kammarrätterna till en gemensam ståndpunkt vad rörde kommande tillämpning av ny eller ändrad författning. Redan ett sådant förfarande borde – för en domare – framstå som nog så främmande. Effekten av ett sådant möte torde också ha visat sig utom annat med avseende på ett tiotal körkortsingripanden i vilka fem av sex domare i länsrätten i Norrbottens län företrädde en uppfattning som gick stick i stäv mot den som en i Umeå stationerad avdelning av kammarrätten i Sundsvall hade. Detta fick sedan den häpnadsväckande följden att presidenten vid kammarrätten tillkallades för att stävja ”oskicket” och alla avgöranden utom ett rörande en ”racerbilförare” ändrades varpå en domare i länsrätten ”vek sig” med avseende på kommande avgöranden. Slutet på ”affären” blev så att regeringsrätten lade sig någonstans mitt emellan den som företräddes av majoriteten på länsrätten och av kammarrätten. Av en domare vid en annan kammarrätt kom regeringsrättens avgörande att uttryckas som en ”bomb”. Detta ger stöd för antagandet att den felaktiga bedömningen från kammarrätten kan ha haft stöd i en sådan överenskommelse mellan kammarrätterna som tillkommit vid ett viceordförandemöte.

Det nyss upptagna visar på nödvändigheten av att den enskilde domaren på en länsrätt eller numera en förvaltningsrätt måste förhålla sig restriktiv till att bara svälja sådana bedömningar som torgförts av kammarrätt och det måste då pointeras att kammarrätt inte – som vissa av dess företrädare velat påskina – skulle utgöra en prejudikatinstans. Detta visas redan genom att en avdelning kan ha en uppfattning som vid närmare skärskådande kan visa sig avvika från den som uttrycks genom avgöranden på en annan avdelning och det är i och för sig inte så mycket att säga om redan av den anledningen att det är människor som bedömer och för olika resonemang.

I korthet kan det således uttryckas som angeläget med en väsentlig försiktighet vid tolkningen av förekommande tidigare fall och detta ger samtidigt ett betydande utrymme som kan gagna en självständig domare. Till denna fråga ansluter den som upptas under rubriken ”Domare mot domare”.

En angränsande fråga är så den redan lätt tangerade att det från och till görs gällande att domstol skulle ha dömt fel och att det visat sig genom avgörande av nästa instans. Varje domstol dömer emellertid utifrån de fakta som den har tillgänglig och sådana kan ha tillförts allteftersom processen framskridit genom instanserna. Vad rör den rättsliga bedömningen utifrån likartade fakta tillkommer dessutom att tillämplig författning kan vara något oklar och därför ge utrymme för skilda uppfattningar. I sådana fall blir det naturligtvis felaktigt att påstå att tidigare instans dömt fel även om vissa tycks ha lätt att påstå så när de väl haft facit i hand. Liknande tankegångar har dessvärre dock stundom florerat även vid författningsskrivning och den frågan avser jag att ta upp under en kommande ny rubrik.

En ytterligare anmärkning kan så vara på sin plats och den gäller de politiska – och inte rättsliga – avgöranden liknande det avgörande som redogjorts för under rubriken ”Släkten Sunna och dess kamp vad rör renskötseln”. Sådana avgöranden inbjuder inte till något som skulle kunna inrangeras under ”rättsfallstolkning”. Dylika avgöranden är endast plumpa.