Undergrävandet av förutsättningarna för fortsatt renskötsel

Ingreppen mot samerna och deras renskötsel har under åren varit betydande och det må här bara erinras om främst utbyggnaden av vattenkraften, malmfälten och kommunikationerna och om skogsavverkningarna. Den moderna marginaliseringen av samerna kan så i stort hänföras till turistnäringen, gigantiska vindmöllor, den eländiga vargfrågan och inte minst perforeringen av landskapet genom schaktning för gruvverksamhet. Jag skall nu bara uppehålla mig vid malmförekomsterna. Det kan i det sammanhanget noteras att det från regeringshåll betonats som viktigt att ”vi” tar vara på ”våra” mineraler. Så kan det uttryckas ur ett kolonialistiskt 08-perspektiv när frågor berörande ”landsorten” behandlas.

Den närmare regleringen av etablering av gruvverksamhet sker genom minerallagen. Denna vilar på förutsättningar som eljest allmänt är främmande för svensk rätt. Som exempel i denna del kan nämnas att den som fått tillstånd att undersöka förekomsten av mineral inom ett område ges rätt redan genom minerallagen – och således utan rättsligt exekutivt förfarande i allmän domstol – att använda privata vägar till och inom området och av bergmästaren eller alltså en myndighetsperson även kan tillåtas att ta privat mark i anspråk för att bygga väg till eller inom området. Om ett sådant förfarande kommit att prövas av Europadomstolen är mig obekant. Ett annat i högsta grad märkligt förfarande är det hemlighetsmakeri som föregår ett beslut om undersökningstillstånd och som uppenbaras för samer, fastighetsägare och andra först genom att beslutet kungörs.

Genom minerallagen säkras allmänt sett inget annat rättssäkerhetsintresse än det som kan ge skydd olika gruvbolag emellan. Grundläggande beslut om undersökningstillstånd fattas av bergmästaren vars beslut kan överklagas i förvaltningsrätt. Det mer ingripande beslutet om tillstånd att få bearbeta förekommande fyndighet fattas däremot av regeringen.

Undersökningstillstånd skall meddelas ”om det finns anledning att anta att undersökning i området kan leda till fynd av koncessionsmaterial” och ”sökanden inte uppenbarligen saknar möjlighet eller avsikt att få till stånd en ändamålsenlig undersökning.” Undersökningstillstånd kan följaktligen tänkas vägrat vissa lycksökare mm. Till koncessionsmaterial räknas så flertalet av grundämnena inom det periodiska systemet. Dessutom kan ett område som skall undersökas omfatta mycket stor areal. Hur skall en enskild eller en domstol kunna påstå att det inom detta inte ”finns anledning att anta” att något koncessionsmaterial kan påträffas? Av detta följer frågan vilket – om något – bakomliggande syfte finns för klagomöjligheten.

Det står klart att redan utövningen av ett undersökningstillstånd kan få vittgående konsekvenser med avseende på rennäringen. Detta påstående kan åskådliggöras genom domsbilagorna 3 och 4 till länsrättens i Norrbottens dom den 26 september 2005 i mål nr 692-04 mfl gällande undersökningstillstånd berörande Vapstens sameby. Av bilagorna framgår att tillstånden kommit att dela byn och täcka flyttleder och för renskötseln i övrigt angelägna områden. I domen – gällande 19 olika av bergmästaren meddelade undersökningstillstånd och förlängningar av sådana – fann länsrätten med anknytning till begreppet ”bastante og meget skadlige ingrep” att underlaget gav ”stöd för att överklagade beslut sammantagna med tidigare beslut och meddela koncessioner kommit att i väsentlig mån undergräva förutsättningarna för samebyn att kunna bedriva sin renskötsel”. I brist på utredning i den delen fann rätten så att de överklagade besluten inte skulle stå fast. Till följd av att någon ersättning för ingreppen inte tillförsäkrats samebyn fann rätten vidare med stöd av Europadomstolens dom den 15 juli 2003 i målet Konstantopoulos AE mfl mot Grekland att besluten även av den anledningen inte skulle stå fast. Det kan här antecknas att ett av undersökningstillstånden gällde mark ovan odlingsgränsen. Länsrättens dom beslutades av en yrkesdomare och tre nämndemän. Domen överklagades och väckte för övrigt betydande offentlig kritik.

I tre efterföljande avgöranden den 12 december 2005 i mål nr 1829-05, 1831-05 och 1832-05 fann länsrätten däremot att Vapstens besvär över bergmästarens beslut inte kunde bifallas och i mål nr 1829-05 angavs då utom annat: ”Inskränkningen i en bruksrätt kan inte anses mer betungande än i en äganderätt.” Uttalandet måste bygga på ett tankefel eftersom exempelvis avbrott på en nödvändig vandringsled mycket väl kan vara en långt mer ingripande åtgärd än avbrottet utgör för en fastighetsägare. Avgörandena tillkom utan medverkan av nämndemän. Även dessa avgöranden överklagades.

Först kan naturligtvis frågan ställas vilka närmare incitament som kan ha funnits för de den 12 december 2005 fattade avgörandena. Det finns naturligtvis förklaringar. Oberoende av det kan det vara intressant att se vad kammarrätten i Sundsvall skulle komma att ta sig för.

Domen den 26 september 2005 överklagades av bergmästaren och bolag som berördes av domen. I anledning av detta yrkade Vapstens sameby muntlig förhandling och syn men detta yrkande avslogs av kammarrätten genom beslut meddelat den 25 juni 2007. Som motivering för detta angavs då att syftet ”synes inte vara att utreda förutsättningarna för undersökningstillstånd”. Samtidigt bjöd kammarrätten på ett mindre tilltalande stupstocksförfarande enligt vilket parterna hade att slutföra sin talan visst datum och inte skulle beviljas anstånd att göra det senare. Detta synes kammarrätten dock ha måst frånfalla.

Hur gick det då i sak när det gäller domen den 26 september 2005? Detta besvarades av kammarrätten genom domar den 14 september 2008. I dessa berördes i domskälen inte förekomsten av den angivna domen från Europadomstolen. När det så gällde frågan om tillämpning av folkrätt – eller alltså det av länsrätten angivna begreppet ”bastante og meget skadlige ingrep” – yttrade kammarrätten att den var ”begränsad till att döma i enlighet med svensk författning och skall inte beakta åtaganden och skyldigheter som framgår av internationella överenskommelser, som inte inkorporerats i svensk lag”. Om kammarrätten skall tas på orden skulle den alltså inte vara bunden av sådan internationell sedvanerätt som inte kommit till uttryck i svensk författning. Genom författning skulle det således vara möjligt att frånkänna internationell sedvanerätt tillämplighet i Sverige. När det avsåg olägenheterna för renskötseln angavs vidare att det inte ”framkommit något som ger anledning till antagande att möjligheterna till renskötsel på det aktuella området skulle kunna komma att påverkas mer än marginellt av de undersökningsarbeten som kommer att utföras i det aktuella området”. Med detta markerades också – upprepat – att det bara var vad som kunde komma att ske inom just ettvart av områdena som skulle bedömas även om den sammantagna effekten skulle bli att renskötseln inte längre kunde upprätthållas. Dessutom kan noteras att kammarrätten lade vikt vid att inget framkommit om tillräckliga störningar och detta trots att den tidigare vägrat syn och muntlig förhandling vid vilka syftet från samebyns sida naturligtvis måste ha varit att påvisa sådana störningar.

När det gäller tillämpningen av folkrätten kan anmärkas att det i kammarrätten fanns två skilda sakkunnigutlåtanden i frågan. Det ena utlåtandet åberopades av en av dem som ansökt om undersökningstillstånd. Det har undertecknats den 12 februari 2006 av professorn Said Mahmoudi och utmynnade i att det fick förutsättas att undersökningstillstånd meddelade med stöd av minerallagen också stämde överens med för Sverige gällande folkrättsliga förbindelser och att det saknades stöd ”i svensk domstolspraxis” för att ”stödja sig på allmänt erkända folkrättsliga grundsatser när det finns gällande svensk rätt inom samma område”. Det andra utlåtandet åberopades av samebyn. Det har undertecknats den 13 februari 2007 av professorn Martin Scheinin – med långlig erfarenhet av teori och praktik inom den internationella rätten – som betonade att den kumulativa effekten av ett flertal olika ingrepp kunde vara avgörande och till stöd för detta åberopades att Förenta Nationernas människorättskommitté klart gett uttryck för att det fanns ”en bakomliggande folkrättsregel av sedvanerättslig natur” och att det för domstolarna gällde att söka vinna normativ harmoni mellan denna och den interna rätten. I utlåtandet konstaterades också att resonemanget i det tidigare utlåtandet ”skulle kunna användas för att undvika att alls ta reda på vad den folkrättsliga förpliktelsen innebär, eller vägra att låta den påverka tolkningen av den inhemska lagen”. Det var ju också det som – kanske ej helt förvånande – kammarrätten gjorde.

Utgången i kammarrätten borde sedan – mot bakgrund av att det nu i än högre grad än tidigare visat sig ytterst röra en fråga som skulle tjäna på att vägas på guldvåg – rimligen ha lett till att prövningstillstånd meddelades fastän akterna kommit att svälla ut. Samebyns överklagande ledde emellertid bara till att en ledamot i regeringsrätten avfärdade frågan genom att den 14 april 2009 vägra prövningstillstånd.

Den som vill ha en inblick i gruvfrågan kan läsa om denna i tidskriften Samefolket 2012 nr 1, 2, 3, 6-7, 8-9 och 11-12 och 2013 nr 2, 3, 5 och 8-9. I 2013 nr 8-9 lämnas en redovisning rörande kampen under sommaren 2013 mot gruvverksamhet i Gállok. Den är en kamp som har beröringspunkter med den som utkämpades i Altasaken i Norge och som för ett antal år sedan väsentligen omstöpte den norska samepolitiken. I övrigt har de samiska ansträngningarna i Sverige fysiskt varit påfallande lama och som jag kan erinra mig gavs de kraftigast uttryck genom en del sameungdomars initiativ för ett antal år sedan att upprätta vägspärrar för att dela ut flygblad. Sedan får vi naturligtvis ej heller glömma den behjärtansvärda insatsen av Olof T Johansson i Glen om vilken kort redogjorts för under rubriken ”Den statliga konfiskationen av samernas jakt- och fiskerätt”.