Rättshjälp för samer

Processer vid domstol leder ofta till dryga kostnader för enskild och då inte minst vid förvaltningsdomstol där utgångspunkten är att den enskilde har att stå för sina egna kostnader medan myndigheter processar på skattebetalarnas bekostnad.

Skevheten märks utom annat när det gäller möjligheterna för samer att söka värna om sina rättigheter. Enkelt kan det hela uttryckas med att de inte bara motarbetas genom politiska åtgärder såväl inom förvaltningsdomstolarna (här exemplifierat med det som upptagits under rubriken ”Släkten Sunna och dess kamp mot myndigheterna vad rör renskötseln”) som utom dessa (se till exempel rubrikerna ”Statens påstående om äganderätt till samernas marker”, ”Den statliga konfiskationen av samernas jakt- och fiskerätt”, ”Ett försök att komma undan” och ”Ett annat försök att komma undan”) utan även genom en njugg inställning innefattande en uttalad underminering av deras ekonomi.

Vad rör samerna tydliggörs således diskrepansen mellan det offentliga och den enskilde. Sett utifrån rättshjälpslagens innehåll kan således konstateras att rättshjälp inte beviljas andra juridiska personer än dödsbon. Mot bakgrund av att samer som bedriver rennäring indelas i samebyar kan dessa således ej erhålla rättshjälp var avser sina processer. Ej heller utgår rättshjälp till den enskilde renskötaren som näringsidkare annat än när det ”finns särskilda skäl med hänsyn till verksamhetens art och begränsade omfattning, hans eller hennes ekonomiska och personliga förhållanden och omständigheterna i övrigt”.

När kan det då tänkas finnas sådana särskilda skäl som motiverar rättshjälp för enskilda renskötare? Detta kom att åskådliggöras i processer rörande släkten Sunna när vissa av dem klagat på länsstyrelsens i Norrbottens beslut rörande koncessioner inom Sattajärvi sameby.

Av länsrättens i Norrbottens län domar den 30 mars 2001, den 11 juni 2002, den 16 april 2003 och den 26 februari 2004 framgår att rättshjälp tillerkänts dem.

Domarna kunde väl motiveras utifrån samernas ekonomi och framför allt mot bakgrund av att länsstyrelsens beslut ytterst vilade på en olaglig tillämpning sedan då ett trettiotal år tillbaka. Bedömningarna rimmade också med utgången i fallet Airey mot Irland om vilket uttalats att staten efter omständigheterna kan vara förpliktad att sörja för att en person som inte själv har tillräckliga medel för en process beviljas fri sådan. Vidare tillkommer den kritik som svenska staten fått från Förenta nationernas rasdiskrimineringskommitté med avseende på de bristande förutsättningarna för samerna att kunna föra processer som gäller deras markutövning.

Den olagliga tillämpningen vann emellertid gehör vid kammarrätten i Sundsvall (jfr nu senast vad som upptagits under rubriken rörande släkten Sunna) och i en efterföljande process nekades Sunnas rättshjälp och företogs även vissa andra åtgärder som nu kan förtigas.

I detta sammanhang får slutligen hänvisas till en regeringens interna promemoria den 19 augusti 2005 i vilken utom annat angavs: ”Om en av parterna i en tvist kan räkna med att få sina rättegångskostnader betalda i efterhand av staten, rubbas jämvikten mellan parterna.” Ett sådant påstående är dock intetsägande med avseende på processer mellan enskilda samer och staten som genom sina myndigheter – som redan angetts – processar på skattebetalarnas bekostnad. Dessutom får det inte bortses från ett mycket väsentligt förhållande: Det är inte samerna utan staten som under tidernas lopp och även in i moderna tider vållat de olägenheter som råder med avseende på de samiska rättigheterna.