Betydelsen av stort och smått

Statsskickets utformning kan rimligen betraktas som en samhällsfråga av väsentlig betydelse. Regeringsformen 1975 föregicks emellertid av en kompromiss i Torekov. Den fick – vill jag minnas – ett omnämnande på tre rader i en spalt i Svenska Dagbladet.

De som kommer ihåg tonläget i frågan om det skulle utgå en pantavgift på ytterligare 10 öre för Rigelloförpackningarna kanske också minns vilket spaltutrymme det fick. När beslutet väl fattats – jag tror efter en hemlig omröstning – stegade dåvarande talmannen Henry Allard ut i fotoblixtarnas sken. Om jag minns rätt följde så några helsidor i Svenska Dagbladet som då ej hade enkom tabloidformat.

En annan historia – nog så allvarlig – gällde den så kallade Karlskogarättegången avseende försäljning av vapen till Indien. Under rättegången skedde olika bandupptagningar med vissa departementschefer som kallats att vittna. Inför fortsättningen i hovrätten försvann emellertid banden. Det fick ett omnämnande på – som jag vill minnas – tre rader i Svenska Dagbladet. Det märkliga som jag ser det är vidare att det som jag förstår inte skett något journalistiskt försök att utreda vilken anledningen var till att banden försvann.

Säga vad man vill men nog finns det proportioner: Skådespel för folket och annat som det ej har att göra med.

Är det så att man regelmässigt uppfattar det som att folket är så andefattigt att det inte begriper annat än det direkt konkreta men i ett större sammanhang ändå skenbara och betydelselösa. Är det ej i stället så att valda och förenklade framställningssätt många gånger utgör grogrund för att skapa något slag av fördumning. Till sådant kan hänföras de allt vanligare tendenserna att ersätta textutrymme med i bästa fall relevanta bilder och mänskligt samtal med underhållning. Frågan är om inte detta – medvetet eller omedvetet – ytterst förvillar rörande de mer djupliggande frågorna och i ett samhälle som alltmer präglas av manipulationer är det förståeligt att människan kan känna sig nog så rådvill.

Ändå finns det vapen mot mycket av detta och redan konkretionen kan tas till hjälp för att desarmera mycket av det som döljs i ren och skär retorik. Enkel matematik kan exempelvis komma till användning för att förklara i synnerhet vissa ekonomiska resonemang. I den delen kan jag till att börja med hänvisa till detta den 10 december 2010 dagtecknade brev:

Brevet till Enis och Folke

En näraliggande fråga är den som rört krängandet av olika kapitalförsäkringar och när jag räknat på dessa har jag lätt kunnat påvisa ihåligheten i resonemang om lönsamheten för vissa presumptiva försäkringstagare. Jag kan ej återfinna mina beräkningar och har därför nu gjort en ny utifrån hur det såg ut på 1980-talet med en ”skyhög” inflation:

Min beräkning

Jag tillhör nu själv den ”tärande” generationen av så kallade 40-talister som utgjort en stor andel av valmanskåren och vars egenintressen det därför från politiskt håll funnits anledning att gynna även om räkningen sänds vidare till nästa generation. Denna bör dock rimligen kunna komma till vissa slutsatser. Sådana drogs redan 1993 av några så kallade 60-talister i Generationskriget och så sent som den 6 oktober 2012 kunde i Svenska Dagbladets näringsbilaga läsas om 40-talisterna som ”en generation som fått sina villor betalda av inflationen och obegränsade ränteavdrag” och som för sig själva skaffat ett förmånligt pensionssystem. Kanske är det för övrigt främst de så kallade 80-talisterna som i synnerhet kommer att få ta de yttersta konsekvenserna av tidigare lånekaruseller. Tänk om frågan skulle komma att diskuteras på allvar redan i nuet och inte skylas bakom annat?

Bland mina alltför många urklipp fann jag härom dagen – vi skriver idag den 11 juli 2013 – ett ur Svenska Dagbladet den 1 februari 1981. Det gäller en utredning som utmynnat i att avdrag inte skulle tillåtas i den utsträckning räntorna översteg inflationen. Det var alltså i början av 1980-talet och 40-talisterna utgjorde en betydande del av valboskapen. Utredningen begravdes alltså. Det var kanske i den vevan som Lyckoslanten med Spara och Slösa också gick i graven eftersom det inte längre fanns något motiv att försöka upprätthålla en moral som ej hade någon motsvarighet i verkligheten. Det är i sådana sammanhang man kan undra om det sedermera myntade uttrycket ”köttberget” egentligen inte var så dumt. Var fanns tanken på kommande generationer? Var fanns tillstymmelsen till annat än att konsumera utan tanke på att förvalta och förkovra vad tidigare generation slitit fram. Det var ju för övrigt den generationen som fick betala en del av kalaset.