Den statliga konfiskationen av samernas jakt- och fiskerätt
Jag kommer här att beröra det skamgrepp som regering och riksdag tillät sig så sent som 1993 och som innebar att en kolonialistiskt färgad konfiskation ägde rum vad rör samernas rätt till jakt på småvilt och till fiske. Jag avser nu endast att uppehålla mig vid jakten. Om denna skrev jag i en artikel som infördes den 6 september 1993 i Upsala Nya Tidning:
”I sak kan den ’fria’ jakträtten på samernas marker karaktäriseras som en fortsättning på den kolonialism som bedrivits mot samerna. Möjligen föresvävar det också storsvensken att från Stockholmshorisont få se och för kontinentala jägare få presentera ett Schlaraffenland där uppe i norr för jakt mellan kåtor runt vilka påträffas pittoreska och helgdagsklädda samer med renar.”
Denna något sarkastiska beskrivning kan inte förstås som helt gripen ur luften. Angreppet mot samerna måste nämligen först och främst ses mot innehållet i högsta domstolens dom 1981 i det så kallade skattefjällsmålet. Enligt denna har samerna – om ej en äganderätt – så i varje fall en bruksrätt till sina marker och denna rätt gäller oberoende av om staten eller annan skulle ha äganderätt till marken.
Bruksrätten och äganderätten skall vidare vara skyddad enligt regeringsformen. Detta innebär att den lagenligt endast kan angripas tvångsmässigt genom expropriation och då blott om det går att hitta en exekutionstitel för angreppet. Om något sådant brydde sig emellertid inte regeringen. I stället för att ens beröra frågan påstod regeringen – trots att staten endast i ett eller möjligen ett fåtal fall kan åberopa lagfart – att den agerade utifrån ett ägarperspektiv och detta gjordes genom att det i den underliggande propositionen 1992/93:32 oupphörligen användes begreppet ”statens mark”. Detta var ju bluff och inget annat och argumentationstekniken har ju använts i andra sammanhang utan att för den skull tyda på vederhäftighet. Den användes nu mot riksdagen. Där vanns också en överväldigande majoritet för propositionen och pådrivande var naturligtvis riksdagens jaktklubb, som lägligt inrättats 1992.
Den angivna propositionen föregicks av en hel del hysch-hysch och med samerna uteslutna från deltagande och det är också i detta sammanhang att märka att länsstyrelserna liksom jordbruksverket hade ställt sig avvisande till tidigare motsvarande förslag och nu också undanhölls information. Ej heller naturvårdsverket fick delta.
Agerande blev i stället Lantbrukarnas Riksförbund och Jägarförbundet med tentakler in i den borgerliga regeringen och på myndighetsnivå skedde en bearbetning i en grupp med det belysande namnet PANG-gruppen och senare i 3LD-gruppen, båda med förankring i länsstyrelserna i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län. Det har mig veterligt inte framkommit något om vem som kan ha gett dem detta uppdrag och om det skett utan att berörda landshövdingar varit varse om förhållandet. Den saken är ju ej helt oväsentlig eftersom det ytterst är skattepengar som kommit att användas.
Däremot har nästan hela skeendet i övrigt åskådliggjorts på ett mycket förtjänstfullt sätt i Sametingets vitbok i april 1994. Där kan tydligt läsas hur Lantbrukarnas Riksförbund, Jägarförbundet och regeringen förvanskat sanningen när de framställt sak- och rättsfrågorna. I vitboken finns också en redogörelse rörande riksdagens jaktklubb. Hela vitboken borde för övrigt läggas ut på nätet för allmänt beskådande. I ledaren i Samefolket 1993:4 kom konfiskationen för övrigt att på ledarsidan rubriceras som legaliserad tjuvjakt och det var en väl så riktig beskrivning.
Saken är nu den att inget – förutom ren och skär retorik – ger stöd för statens angrepp på den samiska rättigheten och det är att märka att staten själv tidigare åberopat att jakt- och fiskerätten tillkom samerna ensamma (Högsta domstolens avgörande enligt NJA 1942 s 336) och staten gjorde ej heller i skattefjällsmålet gällande att den skulle ha någon egen jakträtt på samernas marker.
”/—/ in some lyttell thing may apere the thruthe /—/ yt is a smale thynge in alteringe of one syllable /—/ that may mayke in conceavinge of the truthe myche matter or error”
Det kan här också vara på sin plats att infoga detta klipp ur artikeln den 6 september 1993 i Upsala Nya Tidning:
Den som brände propositionen var Olof T Johansson i Glen. I övrigt slås man av den undfallenhet som Samernas Riksförbund visade upp och som närmast kan liknas vid hur kuvade undersåtar kan uppträda.