Samerna och det fiskala nitet

I anslutning till tidigare vattenkraftsutbyggnad utgick till samerna ersättningar som beräknades med 50 procent förhöjning och då av högsta domstolen 1965 motiverat med att samerna ”i vad avser renskötsel på de överdämda områdena tillförsäkrats rättigheter liknande dem som eljest tillkommer markägaren”. Så resonerade alltså högsta domstolen men det var inget som regeringsrätten kom att fästa avseende vid.

Först fann regeringsrätten 1988 att engångsersättning som sameby erhållit i samband med vattenreglering och avseende skada för all framtid på fiske, renbete mm skulle utgöra inkomst av rörelse för byn. Detta motiverades med att byn ej ägt den mark till vilken ersättningen kunde hänföras och att byn ej heller hade sådan rätt till marken att den kunde jämställas med äganderätt. Ett sådant resonemang kunde i och för sig bygga på det förhållandet att samebyarna först från juli 1971 erhållit egenskapen av juridiska personer. Men en motsatt bedömning skulle kunna ha byggt vidare på högsta domstolens dom och alltså utgått från vilken rätt till marken som de enskilda samerna kunde åberopa.

Den senare frågan eller alltså den om taxeringen av de enskilda samerna kom sedan att avgöras i första hand av länsrätten i Norrbottens län som den 28 november 1989 meddelade två huvuddomar avseende samer inom Sirkas och Sörkaitums samebyar. Domarna är på ett 20-tal sidor bortsett från bilagor. De utmynnade i att fråga inte kunde vara om inkomst av rörelse i annat än helt marginell omfattning utan att det i stället gällde ersättning för sådan kapitalförlust som enligt tidigare gällande regler inte var skattepliktig.

Kammarrätten i Sundsvall fann dock 1991 utifrån regeringsrättens avgörande 1988 att ”[v]ad som sålunda gäller beträffande sameby i detta hänseende bör också gälla i fråga om den rätt till mark och vatten som tillkommer enskild same”. Genom ordet ”bör” kom således samerna att taxeras. Regeringsrätten fann sedan 1993 – utan egentlig motivering – att den anslöt sig till kammarrättens bedömning att ersättningsbeloppen skulle ”upptas till beskattning som inkomst av rörelse”. Varken kammarrätten eller regeringsrätten förklarade alltså på vilken grund det förelåg förutsättningar för taxering. Det blev enklare så utom för samerna förstås och för den som söker utröna varför utgången blev den som den blev. Det är också att märka att en motivering däremot lämnats av regeringsrätten i dess avgörande 1988.