Domare och domstolar

Utgångspunkten skulle kunna vara den att det finns ett antal domare som dömer och att domstolen i vilken de verkar skall bistå dem rent administrativt. En utveckling har emellertid ägt rum på det sättet att domstolen i stället kommit att framstå som överordnad domarna. Det finns anledning att stävja detta.

Det finns flera slag av domstolar men jag inriktar mig nu bara på de allmänna domstolarna (högsta domstolen, hovrätterna och tingsrätterna) och de allmänna förvaltningsdomstolarna (högsta förvaltningsdomstolen eller den tidigare regeringsrätten, kammarrätterna och förvaltningsrätterna eller de tidigare länsrätterna). En utmärkande skillnad mellan tingrätter och förvaltningsrätter är allmänt sett att tingsrätterna utgör första instans medan förvaltningsrätterna utgör klagoinstans med avseende på allehanda slag av myndighetsbeslut.

I huvudsak kommer jag att uppehålla mig vid handläggningen i länsrätt som är den som jag varit mest bevandrad med. Arbetsmängden var då fördelad på så kallade rotlar som envar företräddes av en ordinarie domare och till dennes rotel inkom målen efter lottning. Arbetet på roteln inbegrep genomgång av inkommande post som mestadels ledde till mer rutinaktiga beslut men emellanåt till andra åtgärder. Denna del av handläggningen kunde sägas ha varit nog så diskretionär och detta inte minst till följd av konsekvenserna för den fortsatta handläggningen. Dessutom fanns – och finns för övrigt fortfarande – en lagstadgad skyldighet att utreda och denna kunde komma att tolkas på skilda sett av olika rotelinnehavare. Avgörande för rotelindelningen var i alla händelser att en och samma ordinarie domare ansvarade för handläggningen. Denna var som regel helt skriftlig och de slutliga avgörandena byggde då i sak främst på vad part/parter anfört mot innehållet i överklagat beslut.

Alltfortfarande utgör en av domarna på domstol chef för denna. Om vi som exempel tar en förvaltningsrätt benämns denne lagman medan övriga ordinarie domare kallas för rådmän. Båda beteckningarna är i sig missvisande och det gäller också för övriga titlar som brukas inom domstolarna och det kan bara pekas på orden ”assessor” och ”fiskal”. Ingen tar direkt sikte på att det är domare som avses och dessutom kan beteckningarna leda fel i synnerhet med avseende på externa kontakter.

Ordinarie domare tillsätts genom att regeringen utfärdar fullmakt för denne att upprätthålla viss domartjänst.

Viktigare administrativa frågor avgjordes tidigare i kollegial ordning inom domstol och då i allmänhet i det som kallades för plenum. Till viktigare frågor hänfördes då naturligtvis den för domstolen gällande arbetsordningen med regler för fördelningen av arbetsbördan. Numera kan emellertid sådana frågor avgöras av lagmannen ensam (”lex länsrätten i Norrbottens län”). Redan detta innebär möjligheter till missbruk. Ett sådant underlättas naturligtvis också av att den enskilde domaren som utsätts för missbruket är avskuren från möjligheten att klaga. Så vist är det inrättat.

Det skall samtidigt påpekas att vissa olägenheter även var förenade med tidigare plenum då i detta inte bara ingick de ordinarie domarna utan även assessorer och fiskaler under ”upplärning” inom domstolen. Dessa kunde av naturliga skäl känna det nog så penibelt att inta en annan position än den som företräddes av lagmannen vars under hand givna bedömningar kunde komma att bli förödande för dem. Detta problem hade – om intresse funnits – enkelt kunnat lösas genom en författningsändring. Som framgått kom emellertid i stället den lösningen att väljas att även de ordinarie domarna uteslöts från möjligheten att kunna besluta om utom annat arbetsordningen.

Frågorna återkommer under rubriken ”Domare mot domare”.