Grundlagsskyddet

Vad rör grundlagsskyddet talas påfallande ofta om det skydd som påstås tillkomma domstolarna och mindre om det skydd som ges domarna som numera allt som oftast mer kommit att uppfattas som pendanger till domstolarna som administrativa organ. Det kan därför vara av intresse att i korthet beröra vad regeringsformen uttrycker i dessa delar.

I regeringsformen anges att domstolar skall finnas för rättskipningen och att rättstvister mellan enskilda – dock endast för det fall annat inte stadgats i lag – skall slitas av domstolar. Dessutom framgår att vissa som blivit berövade friheten ”ska kunna” få ingreppet prövat av domstol, att riksdagsman som begått brott kan skiljas från sitt uppdrag efter beslut av domstol, att statsråd liksom ledamot i högsta domstolen eller högsta förvaltningsdomstolen garanteras domstolsprövning med avseende på brott i tjänsteutövningen och att ordinarie domare som skilts från sin anställning kan begära domstolsprövning. Så långt finns för domstolarna ett innehåll i regeringsformen. Att därifrån sluta sig till att grundlagsskyddet för domstolarna skulle vara särskilt starkt kan nog sägas vara att ta i.

I regeringsformen stadgas i övrigt: ”Bestämmelser om domstolarnas rättskipningsuppgifter, om huvuddragen i deras organisation och om rättegången, i andra hänseenden än som berörs i denna regeringsform, meddelas i lag.” Något som kan tas fasta på är att huvuddragen för domstolarnas organisation måste ges lagstöd.

Domstolarna anges i regeringsformen vara de allmänna domstolarna i form av högsta domstolen, hovrätterna och tingsrätterna och de allmänna förvaltningsdomstolarna i form av högsta förvaltningsdomstolen, kammarrätterna och förvaltningsrätterna. Andra domstolar – som jag ej avser att beröra – inrättas däremot med stöd av lag och har således inte alls något grundlagsskydd.

Enbart utifrån lydelsen skulle man sammanfattningsvis och förvisso något förenklat kunna uttrycka det som så att regeringsformen utpekar vissa instanser som domstolar och till mindre del även anger vad de har att syssla med. Vad som utgör rättskipning anges emellertid inte närmare men utifrån vissa andra stadganden torde i varje fall viss del av dömandet i brottmål ankomma på domstolarna.

Lagstöd för var domstolarna skall befinna sig finns blott för högsta förvaltningsdomstolen. Detta innebär att regeringen med avseende på övriga domstolar teoretiskt kan förflytta en som misshaglig ansedd domstol till annan ort än den där den nu rent faktiskt har sitt säte. Den frågan berörs ej i betänkandet SOU 2011:42 men genom det förslag till lagtext som medtagits har sätena angetts för alla domstolar utom tingsrätter och förvaltningsrätter. Skulle förslaget vinna bifall av riksdagen skulle alltså frågan till viss del vara löst och då på så sätt att endast riksdagen skulle ha makt att förflytta andra domstolar än tingsrätterna och förvaltningsrätterna. Den frågan kan naturligtvis ställas om det ej utgör ett riksdagens intresse att även kunna besluta beträffande dem.

Vad sedan gäller domare ges i regeringsformen skydd för ordinarie domare. Skyddet kan i grova drag sägas vara indirekt genom att det ej är domarna som sådana som i främsta rummet skyddas utan det rättssäkerhetsintresse som ansetts böra vara avgörande vid viss del av rättstillämpningen. Med det följer sedan också att garantier ges domarna i syfte att de i administrativ ordning inte skall kunna behandlas hur som helst. Detta anges således vara ett statsintresse uttryckt genom regeringsformen. I denna anges också att grundläggande bestämmelser ”om ordinarie domares rättsställning i övrigt meddelas genom lag” eller med andra ord att riksdagens medverkan erfordras. Vi återkommer till frågan under rubriken ”Domare mot domare”.

En aspekt som man inte får glömma i detta sammanhang är vidare att det är domare – inte domstolar – som dömer/bedömer. Domstolen utgör med andra ord blott utanverket för den verksamhet som domarna bedriver. Detta kunde ha uttryckts tydligare i regeringsformen.