Den offentliga och privata flatheten
Civilsamhälle
Det är på många sätt som det offentliga mankerar. Teori och verklighet stämmer helt enkelt ej överens. Ofta beror det på att kontrollmekanismerna inte fungerar och ett flagrant exempel på detta framgår under rubriken ”Släkten Sunna och dess kamp mot myndigheterna vad rör renskötseln”. Kan då civilsamhället tänkas råda bot mot förekommande oegentligheter och brister? Inom vissa områden skulle det kunna vara så förutsatt att det accepterades i större utsträckning än nu. I det avseendet måste tyvärr noteras att utom annat socialdemokratin har svårt med sådant som ej inryms inom det offentliga eller det som kallas för ”Rörelsen”. Den ofelbarhetsdogm som detta måhända vilar på har emellertid visat sig fallera och det står klart att civilsamhället genom Frälsningsarmén och andra är erforderligt för sådana behov som det offentliga – även i den bästa av alla världar – inte förmår täcka. Från det offentliga och vissa politiska grupperingar går det givetvis dessvärre att uppfatta detta närmast som ett hot mot den offentliga maktutövningen och inte som ett nödvändigt och förhoppningsvis även önskat komplement.
Som en bekräftelse på den offentliga maktutövningens arrogans får här så hänvisas till budgetpropositionen för 2015. I denna anges att skattereduktionen för gåvor till ideell verksamhet skall slopas och som motiv till detta anges ”att understödjande av ideell verksamhet inte är en uppgift för skattesystemet” utan att prioriteringar av stöd med skattemedel till sådan verksamhet skall avgöras ”av demokratiskt valda organ och deras representanter”. Det går ej att ta miste på vad som trätts för när genom skattereduktionen och meningen måste vara den att endast politiker skulle vara kapabla att avgöra frågan om det behjärtansvärda i ”undersåtarnas” gåvor. Som lök på laxen motiveras avskaffandet av skattereduktionen dessutom med att ”utrymmet för det samhälleliga stödet” skulle minska och med det öka ”den ideella sektorns verksamheters beroende av enskilda personers förmåga att vilja bidra”. Med det senare pekas förvisso på något väsentligt men detta med att utrymmet för det samhälleliga stödet skulle minska framstår som väl så intetsägande ty det är väl ändå inte meningen att den ideella verksamheten skall ges stöd om det nu möjligen bortses från sådan som kan komma att kanaliseras genom den angivna ”Rörelsen”. Dessutom hör väl inte politikerna i egenskap av beslutande till samhället. Det består däremot av de omkring 250 000 individer som skänkt pengar till verksamheten.
Civilkurage
En yttring av civilsamhället som visar sig när det gäller bristande kontrollmekanismer är naturligtvis det civilkurage som vissa enskilda människor uppvisar. Det ges i och för sig olika definitioner på vad som menas med ”civilkurage” och en möjligen något restriktiv sådan får professor Stig Strömholm bedömas ha gett uttryck för genom att civilkurage enligt honom endast tillskrivs den ”som av genomtänkt moralisk övertygelse väljer ett förhållningssätt i full, rationellt underbyggd insikt om att han [—] utsätter sig för en icke försumbar risk för sådana negativa konsekvenser som har en reell betydelse för honom genom sitt innehåll och sin intensitet” (Svenska Dagbladet den 5 augusti 1995).
Till representanter för visat civilkurage under senare år kan räknas den pakistanska flickan Malala Yousafzani och geografiskt mer näraliggande den kurdisksvenska flickan Fadime Salindal. En annan är den saudiska journalisten Nadine Al-Budair. Om jag förstår det rätt har hon hittills ej omnämnts i svenska medier. På det så kallade nätet finns hon däremot återgiven på åtminstone engelska, franska och tyska. Det intressanta med henne är hennes klart provokativa läggning eller något som i korthet framgår av detta fritt översatta: Vad skulle den muslimska världen känna om kristna sprängde sig i luften inom den arabiska världen? Lek alltså med tanken att ungdomar från väst kommer hit och utövar självmordsattentat på offentliga platser och då med motiv att alla skall leva som Jesus och hans lärjungar en gång levde. Dessutom kan vi ännu leva anständigt i väst trots alla attentat men hur länge kan detta tänkas vara? En manlig terrorist utlovas vidare 72 jungfrur om han dör – vad får en kvinnlig terrorist?
En portalfigur i västliga sammanhang var naturligtvis Émile Zola med sin envetna kamp för att i det franska samhället med dess diskursiva antisemitism få Alfred Dreyfus rentvådd och släppt från Djävulsön. Ser vi till svenska förhållanden måste vidare betydande vikt läggas vid Torgny Segerstedt som i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning förde en oförtruten strid mot nazistiska böjelser.
En mer praktiskt inriktad fråga rörde den som gällde ”Fången på fyren”, vars hisnande berättelse finns lätt åtkomlig på ”nätet”. Den gällde de tillkortakommanden med mörkläggning som specialitet som kom att utmärka handlingar av sjöfartsverket, justitiekanslern och justitieombudsmannen och såvitt närmast framgår också med tentakler in i regeringen. Vad som utgjorde ledstjärnan var att undertrycka sanningen till förfång för ett sovjetiskt företag vars oljetanker Tsesis 1977 gått på grund på ett för sjöfartsverket känt men på sjökort ej utmärkt grund i en farled. Påhittigheten i att dölja och manipulera fakta var slående redan vid sjöförklaringen men tilltog med tiden. Några enstaka anställda inom verket slog emellertid larm först internt och sedan genom pressen medan övriga hölls under herrans tukt och förmaning och genom verkets försorg till viss del vände sig mot ”utbrytarna” för vilka föranstaltades om åtgärder som väl inryms i ordet ”mobbning”.
Hur civilkuraget kan yttra sig i en nog så flat omgivning har så beskrivits av Widar Andersson i Svenska Dagbladet den 15 juli 1995:
I samma artikel kan vi även läsa att ”kanoniseringen av den starka staten och den svenska modellen har skapat en illusion av att staten för evigt kan garantera trygghet, omsorg och faktiskt, antytt mellan raderna, också leverera lycka”. Det som Andersson utom annat skjuter in sig på är kundifieringen av medborgarna och relativiseringen av grundläggande värden, exemplifierat genom att ”[j]ag sparkade bara en gång, de andra sparkade tio gånger.” Det som framskjuts är de inre gränserna: ”Människor som smiter undan sitt ansvar i djupa och moraliska frågor, riskerar att utarmas på civilkurage. Den som viker undan, som låter sig köpas, skrämmas eller lockas och pockas att ställa upp för någonting som hon absolut ogillar, den människan riskerar att förlora sin själ.” Lösningen finner Andersson ligga i ett utvidgat, större och civilare samhälle: ”Ett samhälle där medborgarstyrelsen är konkret och där medborgarna varken är kunder eller klienter i första hand. Ett sådant samhälle är mer svårstyrt och därför mindre sårbart och närmast omöjligt att centraldirigera. Ett sådant samhälle lyfts fram just av människor med civilkurage.”
Vad Andersson markerar är skillnaden mellan en stark stat och ett starkt civilt samhälle men också styrkan av ett samhälle inom vilket staten ej är alltför ”stark” på bekostnad av ett väl fungerande civilt samhälle som komplement till en väl fungerande stat.
Visselblåsare
I fallet rörande Tsesisolyckan framträdde två visselblåsare. Det var kartografen Anders Ahlmark och navigationsspecialisten Arnljot Hegfeldt. I övrigt har det varit nog så tunnsått. Från senare år kan vi dock notera Karin Törnqvists avslöjande av mutor inom Göteborgs kommun och Peter Magnussons rapportering av utbredd rasistisk jargong vid Södertälje sjukhus. Alla har fått ta stryk och vad vore väl mer att förvänta för dem som har erfarenheter av hur det kan gå till inom myndigheter med dessas tystnadskultur.
Betydelsen för samhället i stort av visselblåsare kan nog i och för sig ej underskattas även om den kritik som det rör sig om naturligtvis ej uppskattas av dem som träffas av kritiken och kontentan av allt blir ändå att det blir blåsaren som ansätts. Professor Claes Sandgren har sammanfattat det med: ”Erfarenheten visar dock att whistleblowers sällan får uppskattning för sitt handlande utan tvärtom riskerar repressalier, till exempel i form av omplacering, avsked, utfrysning med mera. Också trakasserier från arbetskamrater är vanliga. Det krävs därför stort civilkurage av den som agerar och denne förtjänar rättsordningens rättsskydd” (Svenska Dagbladet den 15 oktober 2010).
Syndabockar
Svagheten inom olika myndigheters hierarkier kommer inte minst fram då det gäller att skyla över egna tillkortakommanden genom att inrikta sig på att finna syndabockar och då gärna så långt ned som möjligt inom myndigheten eller utom denna. I Tsesisfallet försökte sig sålunda garnityret inom sjöfartverket på att frigöra sig från ansvar genom att söka få lotsen och fartygsbefälet att framstå som ansvariga för olyckan. Det gällde således att projicera de egna felen på några andra.
Fenomenet med den primitiva mekanismen ”syndabock” har av psykoanalytikern Lars Sjögren i återgivet skick beskrivits med att ett kollektiv i ett pressat läge reagerar som en paranoiker och att det enda som reellt skiljer en personlig projektion från en kollektiv är den enorma kraft som är förbunden med den kollektiva (Svenska Dagbladet den 26 mars 1996). Katarina Baldo Zagodou har vidare pekat på den påtagliga drevmentaliteten med dess utfrysningsmekanismer präglade av en mobb (Svenska Dagbladet den 26 mars 2012). En annan beskrivning som passar väl in är denna: ”Det har blivit allt mer fel och otillåtet att visa aggression mot vänner och arbetskamrater. Och om vi gör det får vi skuldkänslor. Sådana skuldkänslor kan avledas mot syndabocken, och den aggression vi riktar direkt mot honom behöver vi inte heller känna skuld för – det är accepterat i hela gruppen att han förtjänar att straffas och klandras, aggressionen mot honom är berättigad och fyller oss därför inte med skuld” (källan nu okänd). Sedan får det förhoppningsvis ej urarta så långt som i tidigare häxprocesser och i Berijaprocesserna i vilka den utpekade syndabocken i sökandet efter mening och struktur i tillvaron själv föll in i sin roll och undvek att förneka den kollektiva tillhörigheten.
Rättshaverister
Ur egen fatabur vill jag plocka en redogörelse för en person som säkerligen för de flesta skulle kunna betraktas som rättshaverist fastän han då skall ha vunnit tolv processer. Den trettonde gällde tvångspensionering och bakgrunden var denna, nu fritt återgivet ur minnet: Han hade anställning med bestämda arbetsuppgifter vid ett statligt verk med verksamhet i Gällivaretrakten. Han var sockersjuk. Han hade begått den för många fatala missen att bli utsedd till skyddsombud. Han kom i delo med arbetsgivaren som omplacerade honom till uppgifter som var klart olämpliga för honom och som förvärrade hans besvär. Med tiden förlorade han sympati hos sina arbetskamrater men han fick fortfarande medhåll från sitt fack och det främsta värnet för honom hela tiden var hans läkare. Arbetsgivaren ville emellertid bli av med honom och försökte få honom tvångspensionerad. Han fick en ny njure och försäkringskassans läkare bedömde att han skulle återfå sin hälsa. Operationen misslyckades dock och arbetsgivaren gjorde ett nytt försök att få mannen tvångspensionerad. Han undergick en ny operation och två dagar efter det att denna utförts bedömde en läkare i Karlskrona att det fanns förutsättningar för tvångspensionering. Den bedömningen byggde enkom på innehållet i det underlag som läkaren haft till hands. Allt var nu mycket infekterat och arbetsgivarens påtryckningar på kassan framstod som påtagliga. I en ”reservsammansättning” beslöt denna också om tvångspensionering och detta trots att den nya njuren kommit att fungera.
Så såg det alltså ut på ett ungefär och arbetsgivarens mobbning var mer eller mindre övertydlig. Ändå framstod han själv kanske till det yttre som en rättshaverist för många. För egen del imponerades jag emellertid av hans kamp under åren och för den som undrar kan jag för övrigt nämna att han vann även sin trettonde process. Definitionsmässigt bör det vidare vara svårt att inrangera honom i kadern av rättshaverister och det kanske ej är så galet att i stället med avseende på denna trettonde process se honom mer som en riddare mot ett havererande statligt verk.
Det är också klart att även myndigheter och stundom rubricerade domstolar havererar och då kan söka skapa bilden av att någon framstår som en rättshaverist trots att denne bara hävdar att gällande regler skall följas. Det borde räcka med att i den delen hänvisa till vad som upptagits under rubriken ”Släkten Sunna och dess kamp mot myndigheterna vad rör renskötseln” även om det inte någonstans direkt anges något om detta men väl kan förmodas bli uttalat ”mellan skål och vägg”.
När en myndighet kommer till korta i olika sammanhang är det ofta lätt att prestigen tar överhand och ger till resultat att den som rätteligen har rätt ges epitetet ”rättshaverist” och med det fel och att detta sedan följs av fortsatta kränkningar. Myndigheten blir oemottaglig för sakliga argument och sluter sig i ett känslomässigt och avogt betingat tillstånd och detta förstärks naturligtvis av att den ofta redan tidigare kan ha intagit en människofientlig inställning enligt vilka de som strider för sin rätt uppfattas som besvärliga. En sådan syn underlättas vidare av en förutfattad mening om att staten i dess olika skepnader liksom kommunerna skulle företräda ”det goda”. Det går ju ej heller att frigöra sig från att myndigheter ofta håller varandra om ryggen trots deras vetskap om att de har fel. Än värre blir det när rubricerade domstolar faller in på liknande tankegångar. Egentligen är det inte så underligt att det då genereras sådana som kallas för ”rättshaverister”. Sådana uttalanden har jag beklagligtvis själv fått höra. Vi går så över till några som knappast kallas för rätthaverister även om tanken emellanåt kan föra åt det hållet att de bättre förtjänar dessas öde.
Lismare
Det som andra med mig haft svårt för under min tid inom domstolarna var dessa inställsamma personer som sökte meritera sig genom lånta fjädrar och var lyhörda för varje vink som kunde komma från dem som intagit chefspositioner och gärna också rantade hos dem för – får det antas – förtroliga samtal. Det är också svårt att förstå vissa chefer som velat omge sig med sådana i grunden svaga och fuskande personer. Det är dock bara att konstatera att det är så det kan te sig. Vi går över till något trevligare.
Offentligt civilkurage
I överförd bemärkelse skulle vi kunna notera något som skulle kunna kallas för ”offentligt civilkurage” och med det kommer vi in på den danska hållningen i anslutning till att ett antal muslimska stater 2005 begärde att den danska staten skulle ingripa mot att Jyllandsposten offentliggjort vissa Muhammedkarikatyrer. Den danske statsministern stod emellertid rakryggad och hänvisade till tryckfriheten. Mot detta förfarande kontrasterade sedan i sin tydlighet den svenska utrikesministern genom sitt ingrepp mot en sk webbsajt på vilken karikatyrerna återgetts.
Det ligger nu utanför den fråga som är aktuell men i sak kan man förvisso finna karikatyrerna osmakliga men det kan lika gärna sägas om utställningen Ecco homo 1998-99, Lars Vilks rondellhundar och inte minst Carl Michael von Hausswollfs föregivna användning av aska från ett koncentrationsläger. På detta förhållande inverkar inte den uppfattning om ”konst” som vissa kan ha.
En tangerande fråga
När vi nu kort berört civilkuraget tangerar vi naturligtvis många frågor inom ett vitt spektrum. En av dem gäller det som brukar gå under benämningen ”främlings- och invandrarfientlighet” och lättast kan ju vara att utgå från Sverigedemokraterna. Dessa må ha klätt sig nog så verserat inför valet 2014 till parlamentet i Europeiska unionen men inom sig får de med största sannolikhet procentuellt förmodas rymma väl så många fler rasister mm än de andra partierna. Men med det följer ju inte med nödvändighet att ens flertalet har sådana böjelser och i alla händelser går det ej att sluta sig till att merparten av dem som röstar på partiet skulle dela sådana uppfattningar.
Detta torde till dels kunna exemplifieras med vad man den 13 december 2012 kunde läsa i gratistidningen MittGävle. Det gällde en muslimsk kvinna verksam som städare och som uppgav sig be fem gånger om dagen, ha sina rötter i det svarta Afrika och som ”röstar på Sverigedemokraterna som hon anser ´säger sanningen´. – Jag känner 30 invandrare i Gävle som röstar på SD och en somalier och en irakier som är medlemmar. Invandring är bra men man måste kunna stå på egna ben och komma in på arbetsmarknaden”.
Hur skall detta bedömas? När jag visade innehållet för en med journalistisk utbildning fick jag höra förfäran och ett påstående om att det rent ut sagt var oetiskt att publicera något dylikt.
Reaktionen vittnar kanske mer om hur främmande realiteter kan vara för dem som inte försöker förstå och själva inte tillhör ”verklighetens folk” för att låna ett uttryck från en partiledare. Kvinnan kan ju ej heller betraktas som ”etnisk svensk” med ett uttryck hämtat från en annan partiledare.
Dem frågan många gånger i stället mest påtagligt angår är de som kan sägas bli mest utsatta till följd av en mindre lyckad integrationspolitik eller med andra ord de som har en härkomst i något främmande land och till det yttre avviker från det gängse. I denna mening kan den angivna kvinnan kanske ses som mer intagande en ej helt ogrundad försvarsposition. Men hur förhåller det sig med övriga som kan tänkas sympatisera med Sverigedemokraterna om vi nu bortser från att partiet självt odlar tankegångar som oroar människorna. Finns det något fog för en oro och jag tänker då på dem som eljest inte skulle kunna tänka sig att rösta på partiet?
Oron inför det främmande I
För drygt en vecka sedan – vi är nu inne i midsommaren 2014 – stötte jag ihop med en irakier som sade sig sympatisera med Isis samtidigt som han såg fram mot att även Bagdad skulle intas. Han fann vidare ej att det var fråga om en terrororganisation men jag har svårt att tro att han som troligen medborgare här i landet skulle godta en tvångsomvändelse till kristen tro. Detta speglar något om det än må gälla blott ett ytterst fåtal av våra invandrare men hur ser det ut med vår beredskap nu när det psykologiska försvaret sedan länge lagts ned och det saknas ett sammanhållande inrikesdepartement? Vilar vår slutliga förhoppning blott på att säkerhetspolisen är noga informerad?
Det är mig nu obekant hur många presumtiva terrorister som finns i landet men jag vill erinra mig att säkerhetspolisen för ett antal år sedan uppskattade dem till fler än tusentalet och att minst omkring 250 var rent latenta. Det som slog mig var också det påtagliga ointresse som politiker ägnade sig åt frågan och det är väl ej helt galet att uppfatta hållningssättet som en öppenhet inför export av terrorister.
Annat ljud i skällan blev det efter det att även detta land fick njuta frukterna av islamsk terrorism och främst då efter de båda händelserna i december 2010 eller den med sprängningen i Gamla stan i Stockholm och den med fyra involverade i syfte att mörda dem på Jyllands-Posten. Sedan har emellertid politikerna på det hela taget lämnat området. Det är givet att sådant kan oroa den svenska befolkningen och i synnerhet dem som inte lever i enbart nuet. Det blir naturligtvis ej heller bättre av att säkerhetspolisen numera räknar med att något under hundratalet nu rest ned till Syrien för att där delta i ett påstått heligt krig och att merparten av dessa finns inom den förödande verksamhet som Issi bedriver. Det säger sig självt att de som återkommer levande också kommer att utgöra levande bomber för framtiden och då med ett uttalat hat mot kristna.
Jag tar så del av en mycket illustrativ bild som på ledarplats lämnas i dagens Svenska Dagbladet eller den 22 juni 2014. Den är skriven av Per Gudmundson och biläggs.
Oron inför det främmande II
En annan fråga som inte kan kringgås är den rörande det våld som riktas mot i synnerhet unga kvinnor och som uttrycker yttringar inom vissa som det brukar kallas för ”hederskulturer” men lika bra om inte bättre kanske skall betraktas som ”skamkulturer” som de emellanåt också kallas. Det fall som rönt mest uppmärksamhet är det som gällde Fadime Sahindal som mördades av sin far och utan att denne sedan visat någon som helst ånger över handlingen. Det är också att märka att han i stället kommit att hyllas bland många av sina likar som finner svensk rätt ovidkommande vid en konflikt med nedärvda uppfattningar från ett klansamhälle.
En bra beskrivning på vad skamkulturen innefattar har nyss lämnats av Linda Nordlund i Svenska Dagbladet den 1 november 2016: ”Hederskultur är ett märkligt ord – det är inte särskilt hedersamt att med våld och hot tvinga sina döttrar till underkastelse. Eller att tvinga sönerna att kontrollera sina systrar, av rädsla att förskjutas av familjen om de vägrar. Hederskulturen är en tradition från klansamhället, där familjens status sitter mellan dotterns ben. Den som uppfostrar kyska döttrar har lyckats, den vars dotter får dåligt rykte måste böja sitt huvud i skam – tills familjens heder kan tvättas ren i hennes blod.”
Men det är inte bara mord och direkt kroppsbestraffning som rotas i klansamhället utan även det kvinnoförtryck som visar sig genom mångfalden av tvångsgiften och könsstympningar som unga kvinnor utsätts för. Även i dessa frågor vänder man sig mot svensk rätt i syfte att kuva kvinnorna till underkastelse.
Det är nog inte fel att påstå att i stort sett alla i den svenska befolkningen – med inhemska eller utländska rötter – inte kan förlika sig med yttringarna av skamkulturen och det framstår för mig också som givet att fenomenet utgör ett så klart orosmoment för att människor skall känna sig till freds i tillvaron att det ytterst främjar en främlingsfientlighet.
Hur kan man tänkas komma till rätta med problemen?
Det är naturligtvis svårt att sia om vad som kan vara rätt och fel när det gäller de yttringar som har sin grund i den fundamentalistiska islamismen och i skamkulturen. En del försök har gjorts för att råda bot på eländet. De har dock visat sig gagnlösa. Det är emellertid klart att politikerna vid sina tillkortakommanden gör det mycket enkelt för sig när de med en förenklad bild målar allmänheten eller delar av denna som orsak till de problem som ändå hänger samman med att människor känner sig villrådiga. Har inte politikerna de väljare som de förtjänar?
Den frågan vill jag besvara jakande.
Vad händer i stället?
Ja, det som närmast sker är att regeringen inbjuder ”till ett internationellt rundabordssamtal om islamofobi” (Svenska Dagbladet den 10 juni 2014) och då nämns: ”Moskéer och föreningslokaler attackeras och vandaliseras och många muslimer drabbas av rasism i vardagen”. Denna åtgärd tillkommer i valtider och väljarna med rötter i muslimska samhällen är många. De kan alltså vara av väsentlig betydelse för utgången i de val som snart skall äga rum (jfr Thomas Gür i Svenska Dagbladet den 23 september 2006).
Inget noteras däremot om den förföljelse som judar allt som oftast utsätts för och då inte bara av nazistanstrukna utan också av vissa med islamsk bakgrund. Det kan i synnerhet påminnas om de antisionistiska yttringar som under många år kunnat pågå i Malmö och den tyvärr överslätande attityd som dåvarande kommunalråd och Vänsterpartiet tillåtit sig men så är ju muslimerna många i Malmö medan judarna – som alltid – utgör en försumbar grupp vid val.
Det får dessutom tilläggas att det inte bara är ”moskéer och församlingslokaler som attackeras och vandaliseras” utan även synagogor och andra judiska församlingslokaler. Antisemitiska utfall har vidare fått utlopp inom islamska radioutsändningar och med statligt stöd frodas antisemitism även inom förment antirasistiska organisationer.
Den ensidighet som utmärker regeringens initiativ kan således med rätta uppfattas mer som en indikation på att ett val nu närmar sig.
Mot en genomgripande lösning
Den som under den senaste tiden allra bäst formulerat sig kring problemen är som jag ser det Tove Lifvendahl, politisk redaktör på Svenska Dagbladet, och jag hänvisar här till hennes ”Brev till sju partier”, införd i tidningen den 30 juni 2014:
Den artikeln tål att läsas många gånger om. Den handlar om politiskt mod eller en återkommande bristvara om det nu bortses från vad som snart kommer att beröras. Vad som erfordras är ej ett hymlande utan visad handlingskraft som gör politiken legitim. Allt behöver vidare inte dras i långbänk och begravas i någon utredning.
Sverige skall helt enkelt inte vara någon fristad för terrorism vare sig inom landet eller i främmande länder och några större åthävor behövs inte för att straffbelägga redan deltagandet i utländsk stridshandling.
Vad så rör könsstympningen finns ett förbud från 1982 men avgörande var sedan en förändring från juli 1999 som innebar att svensk domstol blev behörig att döma i vidare omfattning än tidigare. Ett kvarstående problem kan dock sägas ligga i preskriptionstiderna om tio eller femton år eftersom detta förhållande ur bevissynpunkt lämnar mycket övrigt att önska. Den frågan kan dock enkelt lösas på så sätt att tiden förlängs för de fall där preskription ännu ej inträtt. Behovet av längre preskriptionstider hade för övrigt redan påtalats av organisationen Barnens rätt i samhället och förslogs också av Kristdemokraterna då lagändringen behandlades. Att nu rätta till problemet behöver egentligen ej utredas utan blott leda till handling.
När det sedan gäller andra yttringar av skamkulturens tentakler inom landet har så med ingången av juli 2014 tillkommit ändringar (SFS 2014:376-382) i skilda lagar i syfte att komma till rätta med missförhållandena i framtiden. Det har skett genom införandet av brotten äktenskapstvång och vilseledande till tvångsäktenskapsresa men frågan i den delen blir naturligtvis i vad mån det offentliga kommer att vara berett att lägga ned tid och resurser på att utreda och stävja sådana brott. Det väsentliga eljest är att barn inte längre skall kunna ges dispens att gifta sig, att möjligheten till erkännande av utländska barnäktenskap och fullmaktsäktenskap närmast upphör och att skärpta förutsättningar införs vad rör trossamfunds rätt att förrätta vigslar.
I allt väsentligt kan den bedömningen göras att riksdagen med ändringarna från juli 2014 visat kurage och tagit ett avgörande steg i syfte att markera sin syn på skamkulturen. En annan sak blir naturligtvis i vad mån det inom denna kan tänkas finnas utrymme för att rätta in sig i ledet.