Släkten Sunna och dess kamp mot myndigheterna vad rör renskötseln
Det som kommer att åskådliggöras är en synnerligen infekterad historia som pågått i omkring 40 år och som knappast skulle lämna någon oberörd om man verkligen visste om vad som förekommit och som fortfarande utmärker myndighetsutövningen.
Bakgrunden är den att vissa inom släkten Sunna bedrivit renskötsel i Tornedalen sedan åtminstone början av 1900-talet. Den kom att bedrivas helt huvudsakligen med egna renar men i viss utsträckning även med skötesrenar som ägdes av vissa fastighetsägare. För detta betingade sig renskötaren viss ersättning (sköteslega) och ansvaret för renarna åvilade samtidigt renskötaren. Sunnas renskötsel bedrevs inom det som med tiden kom att kallas för Sattajärvi samebys gränsbestämda område.
Från 1929 reglerades den tornedalska renskötseln och gjordes då beroende av offentligt tillstånd (koncession) begränsat till ett visst antal år. Från juli 1971 anknöts till renskötseln vidare samebyar inom vilka ägarna av skötesrenarna endast gavs en begränsad beslutanderätt.
I nära anslutning till ändringen från juli 1971 skedde emellertid en kupp av skötesrenägarna i Sattajärvi sameby. Den riktades då mot dem inom släkten Sunna som i egenskap av koncessionshavare utövade renskötseln inom byn och gick ut på att de skulle svältas ut genom att ägarna av skötesrenarna själva beslutade om storleken av sköteslegan. I praktiken utmynnade det hela i att koncessionshavarna skulle bli legohjon för skötesrenägarna. Det är i efterdyningarna av denna kupp som allt sedan kommit att gestalta sig. Det är då att märka att allt också gavs förankring genom den myndighetsutövning som ägt rum eller kanske – kan det sägas – i brist på en myndighetsutövning som stått i överensstämmelse med lagstiftningen. Sunnas hindrades i varje fall från att bedriva renskötsel och någon domstolsprövning tilläts inte på den tiden.
Det gavs först från maj 1996 möjlighet att få fattade beslut prövade av domstol men då endast för det fall att det grundläggande beslutet inte fattats tidigare. När medlemmar inom släkten Sunna väl fått sin sak prövad har det sedan skett med växlande utgång i länsrätt/förvaltningsrätt och i de fall de vunnit där har de ändå förlorat i kammarrätten i Sundsvall. De motiv som kammarrätten lämnat har varit än det ena än det andra och har i stort sett varierat allt eftersom den funnit att tidigare angivna motiv varit alltför iögonenfallande ihåliga. Att kammarrätten då tillåtit sig att bortse från lagstiftning och även trätt in närmast som motpart till Sunnas vittnar de båda avgörandena den 25 maj 2010 i mål nr 594-09 och den 27 juli 2012 i mål nr 3025-26–11. Avgörandena kan rekvireras från kammarrätten.
Oegentligheterna vad rör det senare målet framgår av det överklagande som tillställts högsta förvaltningsdomstolen. Inlagan är på 38 sidor och således förhållandevis lång. Det bör dock rimligen gå att förstå dess innehåll. Den kommer här att återges i sin helhet. Det sker mot bakgrund av att Lars-Göran Sunna meddelats koncession för 450 egna renar och 150 skötesrenar enligt en förvaltningsrättens i Luleå dom den 8 november 2011 i mål nr 310-11 och 1680-11. Som en oljad blixt fattade emellertid kammarrätten beslut om att domen inte fick verkställas och detta gjordes utan att Sunnas gavs tillfälle att yttra sig. Så agerade alltså kammarrätten och nu över till överklagandet av det slutliga avgörandet av kammarrätten:
Till högsta förvaltningsdomstolen
Kammarrättens avgöranden väcker naturligtvis en hel del andra frågor som inte direkt redovisats i överklagandet. Om vi ser på mittenstycket på sidan 7 kan ju frågan ställas varför just Sunnas och inte Erkki skulle vänta på ett avgörande som vunnit laga kraft – vilket det för övrigt inte gjort även om förvaltningsrätten och kammarrätten såg till att det ändå behandlades som så. Det skedde genom en processuell fint som inte hade förankring i författning eller rättstillämpning. En annan fråga avser det beskrivna trixandet av länsstyrelsen – en statlig myndighet. Vad kallar vi en enskild människa som skulle förfara på sätt länsstyrelsen gjorde och även tidigare gjort?
Rätten har en lagenlig utredningsskyldighet men – som tydligt framgår av underlaget avseende koncessionen för 2008-2010 – har den i sten vägrat att inhämta utredning. Sådan har därför måst utföras av Sunnas själva och en av de inlagor som de då kommit att åberopa är en 28-sidig inlaga som kommit att utgöra den tidigare angivna underbilagan D. Innehållet i denna återges nu i sin helhet:
Till länsrätten i Norrbottens län
Inlagans innehåll har inte bemötts utan inlagan har närmast behandlats som obefintlig.
I ett tidigare skede ställdes frågan om högsta förvaltningsdomstolen skulle komma att meddela prövningstillstånd. Den frågan besvarades den 4 februari 2013 med ”att det inte har kommit fram skäl att meddela” sådant. Om formuleringen i stället varit ”att det kommit fram skäl att inte meddela” prövningstillstånd skulle det nog mer uppfattas som att Sunnas eller deras spökskrivare varit avgörande för beslutets innehåll. Till nöds kan en sådan innebörd dock tänkas inrymd även i den valda. Avgörandet blir då också mer förklarligt.
Om vi nu förutsätter att avgörandet inte blott och bart utgör ett rent maktspråk oberoende av innehållet i gällande författningar kan frågan ställas vad som kan ha motiverat avgörandet. Vilka incitament har således funnits för att vägra prövningstillstånd? Det kan i denna del för övrigt anmärkas att sådant kan begränsas till att gälla viss del av det beslut som överklagats.
Vi kan börja med att se på reglerna om prövningstillstånd i 36 § förvaltningsprocesslagen. Enligt detta lagrum meddelas tillstånd om det är av vikt till ledning för rättstillämpningen att talan prövas och/eller om utgången i kammarrätten uppenbarligen beror på grovt förbiseende eller grovt misstag. Det är således att märka att det i ingetdera fallet står att tillstånd skall meddelas för det fall att förutsättningarna för detta finns. Utrymme skulle således finnas för att kringgå den kanske mer naturliga tolkningen av lagrummet. Detta erinrar mig om ett fall som jag själv föredrog för ett antal år sedan på regeringsrätten och där jag som motivering till att vägra en person prövningstillstånd fick höra att denne var en ”skojare”. Ett sådant epitet vill nog ingen fästa vid Sunnas. Ett betydande irritationsmoment har de emellertid kommit att bli för länsstyrelsen m fl. De har inte låtit sig kuvas och stått med mössan i handen och bett om ursäkt för sin existens utan oförskräckt påtalat en uppsjö av oegentligheter och då alltid från länstyrelsens sida, som regel från länsrättens/förvaltningsrättens sida och alltid från kammarrättens sida.
På tal om skojeri har detta däremot varit något som kommit att utmärka i synnerhet kammarrättens såväl avgöranden som handläggning. Det har senast visat sig genom det beramade avgörandet den 27 juli 2012. Har den ledamot hos högsta förvaltningsdomstolen som vägrade Sunnas prövningstillstånd gillat kammarrättens avgörande?
Vad har ledamoten haft att ta ställning till? Det framgår av de elva punkter som inleder Sunnas inlaga men som till ingen del lett till prövningstillstånd. Jag skall här nu bara beröra en del av dem.
Har ledamoten tyckt det vara i sin ordning att länsstyrelsen inte bara vägrade Sunnas företräde inför dess beslut utan även tilläts få sitt eget överklagande prövat fastän detta kommit in för sent? Har ledamoten vidare sett med lika blida ögon på att kammarrätten vägrat att pröva vissa frågor som redan varit föremål för förvaltningsrättens avgörande? Så långt rör det sig om processuella frågor. Om vi så går över till de materiella frågorna eller med andra ord innehållet i rennäringslagen, har ledamoten då gillat att kammarrätten avvikit från lagen och politiskt skapat en rättslös och osammanhängande tillämpning som i grunden endast kan motiveras av rasism? Svaren på frågorna har vi inte eftersom Sunnas inte fått något.
Inget svar har således getts och med det leds vi över till frågan om det funnits något annat incitament för att prövningstillstånd krasst vägrats. Ett sådant skulle kunna vara att kammarrättens avvikelser från i synnerhet processordningen varit så flagranta att det inte skulle kunna meddelas prövningstillstånd annat än till följd av grovt förbiseende eller grovt misstag men mot detta talar naturligtvis att avvikelserna varit fullt medvetna och att det därför skulle kunna vara svårt att se dem som förbiseenden eller misstag. Ett annat motiv för vägran att meddela prövningstillstånd är så det som kan hänföras till begreppet arbetsregulator i syfte att hålla borta sådana mål som kan betraktas som tunga eller svårhanterliga. Det gäller inte minst dem som som rör den omkring 40 år gamla och olagliga tillämpningen avseende koncessionsrenskötseln och som utom annat berört regeringen. Det kan tänkas att detta utgör en avgörande anledning till att inte våga hålla i yxan för att skapa en tillämpning som står i överensstämmelse med rennäringslagen. Men varför finns dessa av riksdagen beslutade bestämmelserna om koncessionsrenskötseln om de inte vinner tillämpning utan ersätts av politiska avgöranden från kammarrätten?
Sammanfattningsvis har således ingen av de elva punkterna lett till prövningstillstånd och till dels hör de samman med varandra. Oberoende av vilket incitament som varit avgörande för högsta förvaltningsdomstolens beslut går det emellertid inte att komma ifrån det faktum att ledamoten som stått bakom beslutet själv medverkat till en fortsatt olaglig och i grunden rasistisk tillämpning.
Det skulle kunna ha sitt intresse att se hur en del av de av Sunnas ventilerade frågorna skulle komma att behandlas av riksdagens ombudsmän som enligt 13 kap 6 § regeringsformen skall ”utöva tillsyn över tillämpningen i offentlig verksamhet av lagar och andra föreskrifter”. Den lag som ger dem en närmare instruktion anger vidare i 3 § att de skall ”särskilt tillse att domstolar och förvaltningsmyndigheter i sin verksamhet iakttager regeringsformens bud om saklighet och opartiskhet”. Fråga är således om en granskning som tar sikte på att se till att utom annat riksdagens egna föreskrifter åtlyds. En begränsning i denna granskning kan dock sägas ligga i 20 § enligt vilken förhållanden som ligger mer än två år tillbaka i tiden inte bör upptas medmindre än att det föreligger särskilda skäl. I 23 § anges så som huvudregel att ärende skall avgöras efter föredragning. Jag skall nu i korthet beröra hur Sunnas kommit att behandlas av riksdagens ombudsmän. Det görs utifrån denna översikt:
| 1 | 20.2.11 | 1036-2011 | ombudsman/föredragande 8.3.11 |
| 2 | 28.3.11 | 1773-2011 | ombudsman/föredragande 4.5.11 |
| 3 | 8.5.11 | 1773-2011 | (byråchef)/enligt uppdrag 20.5.11 |
| 4 | 14.4.11 | 1036-2011 | (byråchef)/sekreterare 17.4.13 |
| 5 | 28.4.13 | 2524-2013 | ombudsman/föredragande 15.5.13 |
| 6 | 12.5.13 | 2524-2013 | (byråchef)/sekreterare 30.5.13 |
| 7 | 26.5.13 | 2424-2013 | |
| 8 | 9.6.13 | 2424-2013 |
Dag för anmälan anger dag för undertecknande av denna. Med parentes anges att någon uppgett att en viss byråchef uppgett hur anmälan skulle behandlas.
Ärendena under 1 och 4 har samband. Båda avser två skilda anmälningar avseende länsstyrelsens handläggning, den ena gällande vägran att tillmötesgå Sunnas begäran om muntligt företräde inför länsstyrelsens beslut, den andra gällande ett av länsstyrelsen infört olagligt villkor om högsta ålder för koncessionshavare. Om det första beslutet är inte så mycket att säga eftersom det motiverades med att frågorna anhängiggjorts för rättslig prövning. Anmälningarna var också initierade mer för att få bekräftelse i den delen och på så sätt en gardering mot att tvåårsregeln sedan skulle komma att åberopas. Det andra beslutet – alltså det i ärende 4 – motiverades så med att en byråchef skulle ha ”beslutat att inte vidta någon ytterligare åtgärd” och detta trots att ingen som helst åtgärd vidtagits med avseende på de frågor som Sunnas tagit upp. Är det således fritt fram för länsstyrelsen att förfara som den gjort?
Ärendena 2 och 3 har också samband. De gällde frågan om vägran från länsstyrelsens sida att lämna uppgifter och handlingar om ett för Sunnas som part hemlighållet beslut. Beslutet från riksdagens ombudsman kom dessvärre att grundas på inhämtade och ofullständiga uppgifter som Sunnas inte gavs tillfälle att bemöta. Detta föranledde en ny anmälan som på nytt kom att besvaras genom indirekt hänvisning till vad en byråchef beslutat.
Ärende 5 rörde så en allvarligare sak eller den tidigare berörda frågan om kammarrättens åtgärd att besluta om verkställighetsförbud utan att bereda Sunnas möjlighet att yttra sig. Detta avfärdades av ombudsman endast med att anmälan inte föranledde ”någon åtgärd eller något uttalande”. Vad är det i så fall för mening med en lagstiftning och för övrigt med en institution som riksdagens ombudsmän?
Ärende 6 avsåg så en helt annan fråga nämligen det förhållandet att kammarrätten tillät länsstyrelsen att få sitt överklagande prövat fastän detta kommit in för sent. Den frågan bakades trots det in under samma ärendenummer som det under 5 och beslutet kom att motiveras med att en byråchef skulle ha ”beslutat att inte vidta någon ytterligare åtgärd”. Vilken åtgärd menar man i så fall skulle ha vidtagits tidigare eftersom det var först med Sunnas anmälan som frågan kom på tapeten?
Ärende 7 rörde åter en ny fråga nämligen den att kammarrätten avvisat ett Sunnas yrkande fastän detta prövats av förvaltningsrätten och dessutom i övrigt låg inom ramen för den förda processen. Även ärende 8 gällde en ny fråga eller den att Sunnas påtalade att kammarrättens avgörande ytterst vilade på rasism.
I anledning av att några svar ej erhölls på frågorna 7 och 8 begärde Bo Sunna så uppgift om när ungefärligen sådana kunde förväntas. Detta besvarades på följande sätt:
Av svaret framgår att även ärendena 7 och 8 bakats in under det ärendenummer som gällt för ärende 5 och sedermera också ärende 6. Enligt svaret skulle underrättelsen den 30 maj 2013 så ha gällt ärende 7 och inte ärende 6. Hur det nu än må förhålla sig i den delen har Bo Sunna först med svaret fått besked rörande ärendet 8 och möjligen föresvävar det riksdagens ombudsmän att det är hans sak att meddela sina medparter om hur det gick.
Något som allmänt frapperar är detta att riksdagens ombudsmän under ett och samma ärendenummer bakar ihop vitt skilda frågor som dessutom upptagits i olika tidsmässigt avskilda anmälningar och sedan gärna hänvisar till tidigare bedömningar som ju inte kan ha gällt ännu ej initierade frågor. Klart är att myndigheten haft svårt att hantera frågorna och mot en regelrätt handläggning har naturligtvis stått att anmälningarna undertecknats av Sunnas.
De beslut som erhållits från riksdagens ombudsmän väcker naturligtvis frågan hur dessa skall kunna sägas stå i överensstämmelse med 13 kap regeringsformen och 3 § i instruktionen. Om inte ombudsmännen själva följer dessa riktlinjer hur skall de då kunna motivera sig inför riksdagen.
Sammanfattningsvis kan också frågan ställas vad som egentligen varit utslagsgivande för avgörandena av kammarrätten, högsta förvaltningsdomstolen och riksdagens ombudsmän. Avgörandena kan utan överdrift betecknas som hisnande och nog så övertydliga.
Så ser det alltså ut. Kan det då förväntas någon förändring i denna kultur som liksom röken i rökrummet sitter i väggarna och mer präglas av ”omertà” eller med andra ord av en av tystnad som innefattar att ingen sett och inte kan minnas något. Ingen vill heller veta och man aktar sig noga för att söka bemöta de fakta som Sunnas påvisat. Anledningen är naturligtvis den att man vet att man skulle gå bet om man dristade sig att försöka. Samtidigt måste det nog uppfattas som nog så besvärade med all denna dokumentation som nu finns i domstolsarkiv och tanken måste vara förfärande om massmedia toge sig för att på allvar granska maktens uppenbara och uppenbarade missbruk
Samerna sprattlar nu mer eller mindre uppgivet inför alla de fortlöpande och intensifierade ingrepp som sker på deras marker. Inbördes står de ej heller enade och skall en allmän karakteristik lämnas kan fjällsamerna sägas stå i rang över skogssamerna och sedan kommer de vasaller som oftast förordnas till koncessionshavare och som nog kan sägas vara i viss mening mer ringaktade än den stora skaran av samer som står utanför sameby. Var och en av samebyarna har sina egna intressen att bevaka och man är sig själv närmast och har förvisso svårt att i det dilemma som man befinner sig för stunden kunna ägna den tid och kraft som skulle behövas för att tillvarata de gemensamma samiska intressena.
De disparata praktiker som utmärker samerna gynnar således inte deras möjligheter att med emfas utåt agera till sitt folks överlevnad. Vissa ljusglimtar finns dock och dit räknar jag sångerskan Sofia Jannok och konstnären Anders Sunna. Skulle kampen avseende koncessionssamebyarna vinnas kan det också förmodas leda till ett uppvaknande även med avseende på samernas rättigheter i övrigt. Men för att allt detta skall kunna äga rum torde erfordras att massmedia griper in och fullgör sin uppgift i den ”Historikerstreit” som det kommer att gälla. I denna del kan för övrigt på nytt erinras om det citat som återfinns på sidan 6 och i förkortad version på sidan 36 i inlagan till högsta förvaltningsdomstolen:
Betydelsen av ett upprätthållande av sanningen i offentliga sammanhang har särskilt framhållits av den tysk-amerikanska filosofen Hannah Arendt. Hon har funnit att förnekandet av sanningen och förmågan att ändra fakta är nära förbundna och hon har menat att det moderna historiemedvetandet med dess inneboende processegenskap och i förening med andra utvecklingstendenser skänkt en lämplig miljö för att utsätta allmänheten för massbedrägerier och att dessa som utsätts själva bidrar till att reproducera dessa bedrägerier. Fråga är då om att skapa en ny och annorlunda verklighet. Till denna hör historieskrivningen som kan komma att påverkas av flagranta exempel på organiserad lögn. Den deltagande lögnaren ges dessutom som en politisk handlingsmänniska ett betydande manöverutrymme. Detta kan utnyttjas genom att lögnaren manipulerar fakta men samtidigt anpassar sig till sin publiks förväntningar. Den historia som blir ett resultat av detta kan sedan komma att betraktas med skenbart större trovärdighet än sanningen. ”Ovälkomna åsikter kan man kritisera, förkasta eller kompromissa med, men ovälkomna fakta är odrägligt hårdnackade och låter sig inte rubbas av något annat än rena lögnen.” – När det gäller förhållandet mellan sanning och lögn får inte förglömmas att verklighetsuppfattningen kan ha präglats av faktorer som ej alltid kan hänföras till något medvetet. Denna fråga och den om betingelserna för att nå historisk kunskap i denna del har behandlats av den franske filosofen Paul Ricœur. Han finner att den uttömmande berättelsen visserligen är en omöjlighet eftersom berättelsen med nödvändighet är selektiv men att glömska, täckminnen och underlåtna handlingar på det kollektiva minnets plan kan ta gigantiska proportioner som bara historien eller närmare bestämt minnets historia kan avslöja. Med täckminnen åsyftas då minnen som omgestaltats till följd av berättelser som i god tro skapats kring tidigare erfarenheter. Faran ligger dock främst i den så kallade ”flyktglömskan, ett uttryck för ond tro, och dess undvikande strategi motiverad av en ljusskygg vilja att inte informera sig, inte ställa frågor om det onda som gjorts av medborgarnas omgivning, kort sagt ett inte-vilja-veta.” Det framstår därför som angeläget att ägna kraft åt att undersöka makthavares missbruk genom manipulationer av såväl minnet som glömskan. Även om det är svårt att i en opartisk anda göra historiska bedömningar på moralisk grund gäller förvisso att där det finns glömska har det funnits spår och minnesproblemet har i grunden gällt troheten mot det förgångna. Svårigheten att bilda sig en uppfattning i den delen är emellertid avhängig av vilket perspektiv som anläggs och till detta kommer naturligtvis att mängden av kvarvarande spår kan vara mager till följd av den selektion som ägt rum vid exempelvis arkivering inom en institution.
Vill någon påstå att det citerade skulle misstämma med hur Sunnas kommit att behandlas? Känner någon igen det från några andra sammanhang?
Om man nu tycker att människan i gemen bör hålla sig inom ramen för vad regeringformen uttrycker kunde man ju också tänkas tycka att även rubricerade förvaltningsdomstolar och andra myndigheter bör göra detsamma. Men det är kanske både naivt och förmätet att ha en sådan uppfattning.
Det kan naturligtvis påstås att Sunnas hittills förlorat mot den utrerade makten inom gällande myndighetskultur som rätteligen ”gått in i väggen” och är väl medveten om detta. Rättsligt är Sunnas däremot de stora segrarna. Den dag då det förhoppningsvis vänder kommer dessutom att bli den stora kappvändardagen även om den kommer att följas av en mångfald dementier av dem som – likt ”roddarna” inom nazismen och sedermera även inom kommunismen – vill två sina händer och hänvisa till en påstådd ovetskap. Andra kommer att gå in i dimman.
Fortsättning följer.