En inledande frihandsteckning
Samerna har funnits i norra och mellersta delarna av Fennoskandia närmast så långt bakåt i tiden som vi kan föreställa oss. De utgör därför en ursprungsbefolkning inom det område som statsrättsligt sedermera kom att gestaltas som finskt, norskt, ryskt och svenskt. De har dock allt eftersom trängts tillbaka och för svenskt vidkommande hade främst finnar och svear redan för ett millennium sedan bosatt sig i kustområdena norröver. Därifrån kom de också med tiden att bege sig på handelsfärder för att av samerna köpa skinn, fisk mm vid de marknader som kom att hållas vid vissa samiska uppehållsorter. Under 1600-talet utvecklades vidare en tamrenskötsel inom något så när väl avgränsade områden. Så småningom kom denna intensiva skogsrenskötsel att få konkurrens av den mer extensiva fjällrenskötseln. Den utmärks av att renarna rör sig mellan vår-, sommar- och höstbeten i området mellan Kölen och odlingsgränsen och vistas för vinterbete nedom odlingsgränsen och emellanåt då i de norska och svenska kustlanden. Odlingsgränsen utgör en administrativt bestämd gräns väster om lappmarksgränsen.
Allt eftersom kom en inflyttning av svenskar att ske uppefter älvdalarna men en egentlig kolonisation tog inte fart förrän under början av 1800-talet. Om det skall lämnas en allmän karakteristik rörande förhållandet mellan samerna och kolonisterna torde det allmänt kunna sägas att förhållandet i synnerhet vad rör den äldre inflyttningen till stor del var symbiotiskt betingat och som regel utan större konflikter. Med tiden förvärrades emellertid situationen och grunden till detta står närmast att finna i socialdarwinistiska tankegångar parade med den inflyttning som ägde rum under rallarperioderna och som gällde främst svenskar från sydliga trakter.
När det gäller författningsreglering kom sådan i egentlig mening till stånd först i slutet av 1800-talet. I korthet kan den beskrivas som utmynnande i en kollektivisering av renskötseln och ett samtidigt negligerande av de lappskatteland och lappskattevatten som tillkom främst enskilda samer. Sedan juli 1971 regleras renskötseln i första hand av rennäringslagen.
Vad sedan rör renen, dess behov och renskötseln finns en bra beskrivning på sidorna 114-118 i SOU 2005:116 men den bör kompletteras med att det inom koncessionssamebyarna – åtminstone vad gäller Sattajärvi sameby – rätteligen ej är fråga om en renskötsel i mer än marginell omfattning utan om stängslade och utfodrade renar på ett antal gårdar. I samma utredning ges så på sidorna 122-124 en vederhäftig redogörelse avseende de störningar som renskötseln utsätts för till följd av den jakt och det fiske som förekommer och då inbegripande verkan av skotertrafik och lösspringande hundar.
Som framgått har vissa renar sitt vinterbete förlagt i kustnära områden och om detta handlade Nordmalingmålet med dom i högsta domstolen under 2011. Genom domen ogillades talan av vissa fastighetsägare om att tre samebyar inte skulle få tillgodogöra sig vinterbete på deras fastigheter. Om domen liksom om föregående domar av hovrätt och tingsrätt är inte så mycket mer att säga än att de vilar på sedvanligt dömande verksamhet grundad på det underlag som funnits till hands. Det är därför svårt att dela hovrättens bedömning att tillämpningen skulle komma ”att inrymma moment av politiskt ställningstagande”. Däremot kan naturligtvis domar från och till få politiska konsekvenser och det är helt i sin ordning. Det utmärker också en självständig domarkår.
Om vi skall orda om politiska ställningstaganden är det nog för övrigt snarare något som emellanåt berör förvaltningsdomstolarnas tillämpning. Detta gäller som framgått i synnerhet känsliga frågor och dit hör de fall då samiska intressen kan komma att kollidera med statsintressen och det gör de ju allt som oftast.
Sverige får ständigt internationell kritik för hur de samiska frågorna behandlas. Någon ”rättning i ledet” kan dock inte skönjas och de svenska åtgärderna framstår närmast som tillkomna mer i syfte att tona ned tyngden av de samiska rättigheterna och på så sätt urholka dem. Det görs genom regeringsbeslut och genom beslut i övrigt inom förvaltningen. Men så har Sverige ej heller haft något liknande den norska Altakonflikten som medförde att den norska staten fick göra en kovändning i syfte att lägga förhållandena till rätta.
En lättillgänglig och illustrativ beskrivning av hur samerätten förvanskats och förvanskas ges så i juris doktor Peter Nobels redogörelse i understreckaren i Svenska Dagbladet den 19 februari 2014, här återgiven efter hur den kommit att te sig på det så kallade nätet: