Domare mot domare

I ett remissyttrande den 14 oktober 1992 reagerade länsrätten i Norrbottens län med skärpa mot vad som hade upptagits i en av justitiedepartementet under 1991 utgiven publikation ”Domstolschefsdagen”:

Del II ur yttrandet den 14 oktober 1992

Hur har det då sett ut med tidigare kader av domare? Tack och lov har de inte varit stöpta i samma form. De flesta har man kunnat tycka bra om medan det kan ha varit svårt att förlika sig med enstaka andra. Vissa har varit ”som folk är mest”. Vissa har varit allvarliga. Vissa har varit grubblande. Vissa har sett dömandet som ett kall. Vissa har varit intellektuella. Vissa har varit rakryggade. Vissa har varit ängsliga. Vissa har haft beslutsångest. Vissa har varit kuvade. Vissa har skjutit från höften. Vissa har varit glada figurer. Vissa har varit koleriska. Vissa har gärna lierat sig med myndigheter av olika slag. Vissa har varit inställsamma. Vissa har sladdrat och baktalat. Vissa har varit allmänt manipulativa. Vissa har kuschat och mobbat. Så har det alltså sett ut och chefsdomare har ej utgjort något undantag. Sedan har det förstås funnits genomkorrekta och lysande sådana. Har det numera skett någon förändring som gör att det skulle gå att påstå att chefsdomare allmänt sett utgör föredömen?

Genom betänkandet SOU 1994:99 kördes ett mycket intressant förslag över. Det hade lämnats av en arbetsgrupp väl insatt i frågan och utmynnade i att samma tjänsteställning skulle gälla för alla domare inom en instans, att alla beslut avseende de fundamentala frågorna inom en domstol skulle fattas i plenum och att detta också skulle utse administrativ chef för domstolen. I vad mån det allmänt kan sägas ha fallit i god jordmån är mig obekant men i länsrätten i Norrbottens län ventilerades det i dess remissyttrande den 29 november 1994:

Del I ur yttrandet den 29 november 1994 

Till yttrandet fogades vidare mitt tillägg:

Tillägget

Med facit i hand kan länsrätten med sitt yttrande den 29 november 1994 sägas ha skådat rätt i kristallkulan. Efter yttrandet har så en hel del hänt som naturligtvis i hög grad påverkat de förhållanden som kommit att gälla inom domstolarna: plenum har i praktiken avskaffats, individuella löner har införts, den tidigare indelningen i rotlar med självständiga domare har i stort sett helt ersatts av beredningsorganisationer med mellanchefer och dessa har tillsatts av domstolschefen utan ansökningsförfarande. Var och en av frågorna kan sägas ha bäddat för kommande misshälligheter inom domstolarna men med avseende på frågan om mellanchefer får den fackliga organisationen i hög grad bedömas ha bidragit i sin iver att förespråka just mellanchefer eller en fråga som berörts sist i länsrättens yttrande den 29 november 1994.

En målande beskrivning som redan tidigare fått genomslag kan kanske sägas ligga i att synen på domstolarna under 1980-talet skulle ha speglats ”i följande tänkvärda påstående som myntats på finansdepartementet: ´Näst rådjur är rådmän de räddaste djur som finns´”  (Krister Thelin i Newsmill 16.5/2.11.11). Ja, om det nu möjligen skulle ha kunnat ligga något i det kan jag ej uttala mig om men i alla händelser kanske än större anledning finns för en sådan bedömning idag efter det att domstolverket lyckats så split bland domarna.

Det rör sig om ett nu mer än decennielångt bråk som initierades av domstolsverket 2002 när detta ville införa prestationsbaserade löner för domare. En sådan tankegång kan ställas samman med innehållet i artikel 13 i den europeiska domarunionens stadga:

The judge must receive sufficient remuneration to secure true economic independence. The remuneration must not depend on the results of the judges work and must not be reduced during his or her judicial service.

För att sedan få ett grepp om den direkt fientliga och översittaraktiga attityd som vissa utvalda domare hade mot andra kan här också vara på sin plats att flicka in detta klipp ur Svenska Dagbladet den 7 augusti 2004: ”Som ett ogräs under domarnas konstitutionella rätt till ´oberoende´ döljer sig såväl lathet som flathet. I allmänhet motsätter sig också alla domarna utom cheferna ett individuellt lönesystem. Trots att individuella löner tillämpas inom alla andra verksamheter i samhället har ingen vågat hålla i yxan för domarkåren (Anitha Bondestam och Jan Carle).

I dessa tre korta meningar pekade skribenterna på många för dem avslöjande faktorer. De tycks inte se oberoendet som något väsentligt. De ser sig – får det antas – uppenbarligen själva som allt annat än lata och flata och det är klart att flata har de inte varit genom sitt angrepp. De bekräftar vidare att det bland domarna finns ett betydande motstånd mot de individuella lönerna. Som knorr pekar de så på att just cheferna vill kunna förfoga som de behagar och det kommer ju inte som någon direkt överraskning. Det är ju ändå en del av dessa som velat driva på frågan för att skapa sig ett större manöverutrymme genom att få tillgång till en modern tappning av sportler. Slutligen begås den fatala missen att jämföra med hur det ser ut i andra branscher som om dessa vore jämförbara. Det är synbarligen domsfabriken med den skicklige domptören som hägrade för dem.

I ett avseende måste skribenterna emellertid ges rätt och det gäller den flathet som de tillskrev domarna. De borde naturligtvis redan tidigt ha gått ”man ur huse” och reagerat mot den ”nyordning” som kunde förutspås.

Ett annat klipp från den 2 juni 2005 i Svenska Dagbladet redovisar en annan uppfattning:

Klippet den 2 juni 2005 

Den tyngsta kritiken kan dock sägas ha lämnats genom europeiska domarunionens resolution den 27 oktober 2010:

Resolutionen den 27 oktober 2007

Ansträngningarna att sätta domare på plats fick detta till trots en nog så pregnant formulering under punkt 3.5 i betänkandet SOU 2011:42 s 108-109:

SOU 2011:42 s 108-109

Det kan anmärkas att det i betänkandets mörkats med avseende på resolutionen den 27 oktober 2007 som alltså kommit att betraktas som luft. Så kan det gå till när man besväras av ett förhållande. Vidare uttrycks att domaren skulle vara självständig ”i dömandet och vid utförandet av rättstillämpande uppgifter” men att i denna självständighet inte skulle ingå någon rätt ”att självständigt delta i beredningen och förberedelsen” annat än i vissa fall och då först i efterhand. Domaren skulle således ha rätt att i dessa fall bromsa den handläggning som någon annan ansett vara den rätta. Vilka problem skulle inte detta kunna leda till för den domare som skulle drista sig till något sådant? Är domarna numera så starka i anden att de företar sig något sådant eller fogar de sig?

När det gäller förvaltningsrätt skulle tillämpningen av förvaltningsprocesslagen alltså i endast begränsad omfattning tillkomma den domare som skall besluta. Åtgärder skulle ha kunnat vidtas som blivit irreparabla och som domaren kunde uppfatta som så besvärande att de hindrat denne från döma korrekt utifrån den egna övertygelsen. Det kan ställas samman med detta utdrag ur samma betänkande s 230-231:

SOU 2011:42 s 230-231 

Utdraget ger en bild av hur det i verkligheten fungerar och genom att dra på beredningen skulle alltså en föredragande kunna undvika att ett mål avgörs av viss domare. Att så också skett torde inte vara någon hemlighet även om det inte nämns i betänkandet. Det torde också stå klart att en föredragande i förvaltningsrätt väl kan förstå en vink från en överordnad om i vilket sammanhang ett mål skall föredras och en sådan vink dokumenteras av naturliga skäl inte. Hur går allt detta att förena med det ymniga pratet om att domaren alltfortfarande skulle vara självständig? Det finns ju alltid någon spindel bakom nätet som bestämmer hur nätet skall formeras.

Det kan också påpekas att på s 233 i betänkandet angetts: ”Det råder inget tvivel om att det är och skall vara otillåtet att styra ett mål till (eller från) en viss domare för att försöka påverka målets utgång”. Med det kommer man naturligtvis osökt in på utom annat frågan om de åtgärder som dåvande president vid Svea hovrätt företog mot ett hovrättsråd (jfr Maciej Zaremba Homepage ”Birgitta Blom och de gröna påsarna” och justitiekanslerns beslut den 2 oktober 1996 i ärende med diarienummer 2753-95-21).

Ett med avseende på lottningen tilltalande system var däremot det som i varje fall i början av 1980-talet tillämpades på regeringsrätten. Det gick ut på att föredragandena hade att uppvisa ett visst pensum under vissa dagar men finessen var att det först vid föredragningen stod klart vilka ledamöter som skulle delta.

Återknytande till frågan om rotel eller inte kan så frågan ställas vilken betydelse som ordet ”delegering” har i betänkandet s 283. Menas – med avseende på de uppgifter som frånhänts domaren – att domstolschefen tidigare skulle ha delegerat vissa administrativa uppgifter till rotelinnehavare som sedan delegerat dessa uppgifter till en beredningsorganisation? Hur skulle det i så fall te sig eftersom denna organisation ytterst förestås av domstolschefen?

Vad var det sedan för fel med den tidigare indelningen i rotlar? Det verkar ingen ännu riktigt ha lyckats förklara. Tvärtom öppnas på s 237-239 i betänkandet för en återgång till ett renodlat rotelsystem med syftet att främja ”allmänhetens förtroende för rättsskipningens oförvitlighet”. Dessvärre fullföljs inte denna tankegång utan framförs ”att den absoluta majoriteten av landets domstolar aktivt valt att lämna den renodlade rotelorganisationen” som argument för att en lagstiftning inte skall påtvingas dem ”annat än om tungt vägande skäl skulle tala för en sådan åtgärd”. Redan här undrar man varför inte en bättre lösning väljs än en som visat sig ha så många avigsidor med avseende på domarens självständighet. Som kommer att framgå måste försvaret för den sedan ett tiotal år tillbaka gällande allmänna diskursen bygga på en ymnig retorik som inte beläggs med fakta.

Först något om hur utredningen på s 283 i betänkandet såg på rotelmodellen: ”Rotelindelning har varit norm under många år och är således en starkt inarbetad arbetsform. Det finns också många som tycker att den typiska roteln, som i tingsrätterna ofta bestått av en domstolssekreterare, en notarie och en domare, erbjuder en god och lämpligt avvägd arbetsenhet. Arbetet på en sådan rotel har i typfallet ofta varit präglat av att rotlarna betraktas som suveräna och tämligen isolerade i förhållande till varandra och den övriga organisationen. – Det finns gott om exempel på att enskilda domares egen dominans när det gäller hur mål och ärenden ska handläggas på roteln har lett till att det uppstått stora skillnader när det gäller handläggningsrutiner m.m. inom samma domstol. Bland nackdelarna med rotelsystemet kan också särskilt nämnas att indelningen på rotel riskerar att bli utpräglat personberoende.”

Den fråga som bör ställas är om det är en nackdel med självständiga domare.

Vad rör den numera allmänt tillämpade modellen anfördes vidare på samma och följande sida:

SOU 2011:42 s 283-284

Ett påstående om en renodling av domarrollen borde naturligtvis föregås av en precisering av vad som menas. Ser vi på en förvaltningsrätt borde den således dissekera vilka delar av förvaltningsprocesslagen som inte skulle ingå i domarrollen. Hur kan man – om än inte distinkt uttalat – över huvud taget påstå att det ej i sin helhet skulle ankomma på den enskilde domaren att handskas med den än i mer än till äventyrs rent perifera sammanhang. Och varför blandas i detta sammanhang argumentationsvis in vad den enskilde domaren ”har att rätta sig efter” och som rör frågor som inte har med själva dömandet att göra utan kanske mer avspeglar vissa chefsdomares fallenhet för klåfingrighet i syfte att hålla de ”självständiga” domarna under herrans tukt och förmaning.

Vill någon med gott samvete göra gällande att andra domare än chefsdomarna skulle vara självständiga i den mening som uttrycks i regeringsformen? Vad säger domarna själva? Jag tänker då inte på chefsdomarna. Dessa hörs i enkäter och på annat sätt. De närmast berörda av ”Die neue Ordnung” kommer väl däremot inte till tals?

Fortsättning kan följa.